Brev från min...

Brev från min barndom

Brev från min barndom

En film blir inte bra bara för att den är fransk. Brev från min barndom är ett lysande exempel.


Sophie Marceau gjorde en liknande roll i ”Anthony Zimmer”, som jag tyckte mycket om, hon var affärsmässig, rapp och internationell i sitt sätt. I ”Brev från min barndom” besitter Marceau rollen som den chanstagande och alltid bokade affärskvinnan Margareta. Internationellt bevandrad med ena foten i Shanghai och den andra i säng med en engelsman med konstig accent.

Margareta använder kvinnoikoner som Ava Gardner och Benazir Bhutto för att peppa sig själv inför i stort sett allt hon gör, en av hennes skrivbordslådor är fylld med idolbilder som hon famlar efter när någon kommer in på kontoret, hon rabblar namn men antar aldrig någon annan personlighet liknande dessa namns, ett pågående rabblande, som möjligen är en återkoppling till den sjuåriga Marguerite, som till slut också blir ett av namnen i lådan.

När Margareta var sju år gammal hette hon Marguerite och var en fattig flicka vars enda närvarande förälder var en bohem som inte lyckades dra ihop pengar till hyran. Så Marguerite sysslosatte sig med att skriva brev. Addressat: Sig själv i framtiden. Hon var redan då en driven liten tös som gick till notarien i den lilla byn och bad honom skicka breven till henne var hon än befann sig – drygt trettio år senare. Notarien tog på sig ansvaret för den lilla flickans brev och således befinner vi oss nu i Margareta’s år 2010, där det första brevet är på väg…

Från söt liten tös med vild fantasi till själalös affärskvinna som arbetar som säljare inom kärnkraftsindustrin. Det är ett par långa steg däremellan, men många hävdar ju att vi förblir de barn vi var hela livet. Att återgå till sitt infantila jag, där lekar och fantasi var huvudsaken – är inte alltid fullt lika romantiskt som man hoppas på, speciellt inte i ”Brev från min barndom”. Där både barndomen och framtiden sjabblas bort i ett virrvarr av försök till originalitet.

Först tänkte jag gnälla på den annars så stabila Sophie Marceau, som inte passar in i sin roll som Margaret, eller jo – som Margaret passar hon, men Marguerite – som är hennes ändstation på den här ensamresan är inte alls attraktivt att betrakta. Från att vara en strikt affärskvinna till att över ett par nätter förvandlas mot den bohemiska livsstil hon brutit sig loss från kommer varken naturligt eller genom något trovärdigt skådespel. Det accepteras bara att manus var skrivet såhär, så då körs det på det. Marceaeu verkar anstränga sig mer på Margaret än Marguerite, ett drag som inte alls gör den här redan alldeles för hackiga filmen några tjänster.

Efter Marceau så tänkte jag ge mig på berättandet. Där ”Brev från min barndom” har ett charmigt manus vilket Yann Samuell skulle gett ut i bokform istället. I filmen är det som borde beskrivas grundligt osammanhängande och alldeles för snabbt genomfört, tio minuter för den bästa barndomsvännen, fem för den förlorade brodern, det blir oklart vilken typ av film vi ska förvänta oss eftersom stilen förändras oavbrutet, förutsägbarheten och dumheten i vissa scener är ibland utmattande. Bedrövligt synd att en sådan fin historia fått en så pass respektlös behandling, eftersom det här hade alla möjligheter att bli en riktigt fantastisk upplevelse både visuellt och i känslopressen. Tyvärr faller båda bitarna bort förutom i vissa scener, som i sig själva inte orkar lyfta upp resterande för en möjlig räddning.

Variety skriver enligt fodralets baksida att jag är ett kallhjärtat monster, för det måste man vara om man inte påverkas av den här filmen. På framsidan glöms den fantastiska ”Igelkotten” bort totalt när ”Brev från min barndom” beskrivs som den charmigaste franska filmen sen ”Amelie från Montmarte”, det är en direkt osanning. Franrike är storproducenter på de charmiga filmerna och det finns en uppsjö av bättre produktioner.

De goda sidorna syns i återblickarna från Marguerite’s barndom, det är vackert och sammanhängande med duktiga barn som skådespelar med få repliker, Marguerite’s fantasi flödar fritt och kopplas ihop med breven som Margaret senare läser, det är charmigt, det är dramatiskt och välproducerat. Men det räcker inte för att jag ska kunna tilldela ett högre betyg än en tvåa, för på det hela så kändes ”Brev från min barndom” som slöseri med tid förutom dessa få trevliga bitarna.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)