Blood Ties

Helt rätt i stilen men fel i innehållet.


Växte man upp i sjuttiotalets Brooklyn var det förmodligen en bra idé att förbereda sig för det värsta. Det gjorde bröderna Chris (Clive Owen) och Frank (Billy Crudup) och trots det så gick det som det gick. Frank blev polis hack i häl på den organiserade brottsligheten medan Chris, nyligen släppt från ett långt fängelsestraff, höll sig på den andra sidan lagen. I Blood Ties spelas en tid i tumult upp från deras liv då de möts från varsin sida lagen, där det blir väldigt likt de klassiska gangsterfilmerna (tänk DeNiro, Pacino) även om regissören Guillaume Canet aldrig riktigt når upp i samma klass.

Blood Ties BlurayNär jag ser en film och den har Clive Owen i huvudrollen så är det sällan jag går in i det helhjärtat. Hans CV sträcker sig från de allra sämsta thrillers till ostiga komedier och jag har aldrig fattat något riktigt tycke för hans person, vare sig i en roll eller som sig själv. Kanske har jag varit orättvist kritisk mot honom tidigare, vilket vägs upp här, då jag inte alls kan kritisera Owen för den insats han gör i Blood Ties. En övertygande skådespelarinsats som ger en plötsligt imponerande man det utrymme han verkar ha saknat förut, att både få vara good- och badguy samtidigt i en roll som förmodligen hade passat Nicolas Cage perfekt. Men som tur är inte gick till den fallande stjärnan utan nu blev mycket mer passande.

Mittemot Owen står den mer anonyme och definitivt tristare i karaktären Chris, Billy Crudup. Jag har aldrig lagt honom på minnet från något annat men från anonymiteten gör han en bra roll i skuggan av stjärnor som Owen och James Caan, som i en mindre roll spelar brödernas far. Crudup gör det bästa han kan av en situation där han ska spela en rätt typisk snut i moraliska dilemman och det är inte hans fel att karaktären bara blir grådassig i bästa fall.

Blood Ties har den där mustiga sjuttiotalsstilen som vi minns från Gudfadern, Goodfellas, Casino och många fler och vore det inte för att “ungdomar” som Mila Kunis och Zoe Zaldana skvallrar om filmens egentliga ålder så kunde den ha passerat som en ”äkta” maffiafilm. Kostym, smink och sceneri tillsammans med den gulbruna tonen som Canet lagt till kameran övertygar om filmens tid och det är en fröjd att bevittna, eftersom jag saknat det här utseendet i de flesta nya filmer som återblickar till det glada, eller inte så glada, sjuttiotalet.

Men om utseendet och Clive Owen imponerar på mig så finns det en del med den här filmen som inte gör det. Till en början verkar det till exempel bli en väldigt seg saga och uppstarten av dispyten mellan lag och ordning, bröderna, är segare än knäck. Inte heller håller Canet igång filmens tempo tillräckligt när det väl startat för att det på något sätt ska vara upplyftande. Det är likt tempot i Gudfadern men med mycket svagare karaktärer och inte alls samma pondus i stil eller manus. Canet lyckas helt enkelt inte föra över den visuella framgången i berättelsen och resultatet av det blir bara långt och tradigt.

Blood Ties ger ändå lite mersmak och hade det här varit den första filmen av tre, fem eller fler så hade jag haft överseende med hur segt det ofta går och hur mycket tid som ges till dravel istället för att föra handlingen och intrigerna framåt. Nu är det inte början på en serie filmer och förblir en snygg, välspelad men överlag väldigt tråkig film, med ett par ordentliga höjdpunkter som väcker mig men inte lyckas hålla mig vaken.