Blind Man

Osannolikheternas okrönta mästarfilm.


Luc Besson kommer på en idé som är halvdan. Därefter bestämmer han sig för att det är en chansning och skickar därför vidare till Eric Besnard (manus) och Xavier Palud (regi) så de får stå till svars, medan Besson håller sig i bakgrunden (som producent) till den här skrattretande ursäkten till att göra om allt som redan gjorts.

Kommissarie Lasalle (Jacques Gamblin) utses till utredare för ett mystiskt – och för en rutinerad polis som han själv är – spännande fall. En ung kvinna har hittats styckad i sitt hem, det finns inga bevis och inga konkreta ledtrådar att dra i. Men genom bilderna från en övervakningskamera får Lasalle kontakt med ett fåtal personer som rört sig i närheten under den senaste månaden, däribland Narvik (Lambert Wilson) som tycks väldigt suspekt. Trots sitt handikapp, han är blind.

Blind Man (Á l'aveugle) DVDLasalle är säker på att Narvik har haft något med mordet att göra, men när ännu fler kroppar dyker upp – på de mest spektakulära sätt – tvivlar han. Utredningen blir en kamp mot klockan samtidigt som Lasalles metoder ifrågasätts och han även får kämpa för att behålla sin ställning inom poliskåren. Till det läggs ett trassligt personligt liv, där kommissarien lider svårt efter en olycklig förlust för ett par år sedan. Klyshorna haglar tätt som duggregn, i en av årets med verklighetsfrånvarande polisthrillers.

Inom deckargenren är det viktigt att hålla sig på mattan vad det gäller bevisning. Att redovisa vem som vet vad, hur denne vet något och varför. Speciellt när målet för filmen är att lösa brottet genom att lista ut motiv och slå sista spiken i kistan för att kunna göra ett gripande. I Blind Man går inte det här särskilt bra, istället löser inkonsekvenserna av varandra som professionella stafettlöpare och trovärdigheten runt hela filmen utmanas konstant. Handlingen är löjeväckande svagt berättad och mer en illusion eller utsvävning i sig själv, ett drag som i det här fallet inte fungerar överhuvudtaget.

Ännu en ensam polis som gör som han vill, Kommissarie Lasalle. [/caption]Det var faktiskt riktigt svårt att se hela Blind Man och när jag väl tittade så suckade och småskrattade jag mer än jag fasades över det som spelades upp. Hela filmen är byggd på klyschor, där den deprimerande ensamarbetande, halvt uppgivna snuten skapar en identitet med hjälp av ett husdjur (i det här fallet en hund) och minnen av ett förflutet som plågar i bakgrunden. Välj vilken polisthriller du vill så passar Kommissarie Lasalle in i den tråkiga mallen som de flesta borde ha tröttnat på, men fortsätter idolisera och titta på med nöje. Runtomkring honom fortsätter världen att röra sig och den yngre kollegan Héloïse (Raphaëlle Agogué) idoliserar sin “mentor” så pass att hon är villig att riskera sin karriär för att få en simpel kyss. Brottet i fråga löses med fördel med instinkt och magkänsla istället för bevisning, egna initiativ som inte följer arbetsmodellen är givna inslag både för att överhuvudtaget ta filmen framåt, men även för att skapa lite spänning.

Som en bok, utgiven som 25cents-novell så hade nog Blind Man fungerat riktigt bra. År 2013 är det här gamla nyheter och pengar i sjön, upprepningar på koncept som tjatats till leda för längesen. Det enda som är innovativt är antagonisten, men istället för att bli spännande blir denne ett skämt runt osannolikhet som bara de allra mest obrydda kan acceptera. Det mesta med den här filmen är meningslöst och givetvis ingenting jag rekommenderar om du värderar tiden du spenderar framför teven.

INGA KOMMENTARER