Tillikum i Blackfish

Om femtio år kommer vi inse hur barbariskt vi betett oss.


Att använda tränade djur för underhållnings skull blir mer och mer omdebatterat. I Indien bannlystes användandet av delfiner i uppträdanden rätt nyligen, svenska Cirkus Scott upphör med vilda djur i sina föreställningar 2013 och det är bara ett par exempel på framstegen som gjorts för djurens bästa. Visst kan det tyckas trist för publiken som inte längre får chansen att se en elefant eller en delfin på nära håll, men sett från ett större perspektiv, så är det här helt rätt.

I Gabriela Cowperthwaite vinklade thrillerdokumentär Blackfish utmanas en större jätte än Cirkus Scott och den visar sig också vara mindre lyhörd till kritiken. Det handlar om att ställa vattenshowernas främste underhållare Seaworld till svars för djurens lidande och de tränare som skadats och dödats i hanteringen av späckhuggare. Ett djur som i sitt vilda tillstånd lever i familjer och rör sig över enorma ytor för att i underhållningens namn kidnappas och hållas på en för liten yta (det är alltid för liten yta i fångenskap) och fungera som inkomstbringare till en ful industri.

Vi följer Tillikum, en späckhuggare som kidnappades för att uppträda på Kanadensiska SeaLand, där han efter upprepad vanvård drog en tränare under vattnet med ett dödsfall som resultat. Tillikum såldes efter det till Seaworld som trots vetskapen om späckhuggarens instabilitet valde att ha med honom i sina shower. Ett riktigt dåligt beslut. Följ honom från sjuttiotalets barbari (då ingen visste bättre) till 2000-talet, då kunskapen hunnit ikapp de flesta, men ändå tycks ha undgått de som borde veta mest. Seaworld.

Med ett bryskt berättande fångar Blackfish min uppmärksamhet för de orättvisor som historiskt sett präglar Seaworlds verksamhet i USA. Hur de blatant hämtade djur från haven för att träna och visa upp i spektakulära shower under många årtionden, fortfarande pågående. Resultatet är mängder av nöjda besökare som fått det de hoppats på, men även en mörkare baksida med plågade djur som går till attack mot sina tränare i ren frustration, där varje show fram till det att tränare förbjöds av domstol var en potentiell dödsfälla för tränaren och för späckhuggarna, en möjlighet att visa sitt missnöje.

Det är mäktigt och intressant att följa späckhuggaren Tillikums vansinniga resa från havet till SeaLand och till slut Seaworld. Cowperthwaite’s berättande är starkt relationsskapande till djuren och till hjälp tar hon föredetta tränare på Seaworld samt experter inom området vars upplevelser av sina yrkesverksamma år är förbluffande. Blackfish är en uttömmande, skrämmande och dramatisk thrillerdokumentär som får det att vända sig i magen på mig. Utan tvekan den starkaste dokumentären om havslevande varelser sedan The Cove, ett lika starkt dokument över hur vidrigt vi människor beter oss för att få den där ack så underbara förströelsen.

Se Blackfish på en gång och berätta om den för alla dina vänner. Det är en viktig film som kanske inte stoppar hanteringen av djuren men som i alla fall ger dig och mig som konsumenter en grund för ett moraliskt riktigt beslutsfattande.