Hem Recensioner Äventyr Black Death

Black Death

Black Death

Män i mörka kostymer och ringbrynjor är häftigt, så är det bara.


Har dom stora svärd, en naturligt raspig röst och förmågan att avliva fiende efter fiende är det ännu häftigare. I Black Death, vars karaktärer kanske påminner lite om hur Robin Hood skulle sett ut under pestens tid så uppfylls kriterierna ovan, det är häftigt.

Sean Bean, som sågs som den bitvis starke mannen Boromir i Sagan om ringen-filmerna har här återigen tagit på sig ringbrynjan och låtit ansiktet prydas av ett eftersäsongsskägg. Han ser grym ut med det där skägget och det starka ansiktet. Här spelar han ledaren för en grupp män som jobbar direkt åt Gud själv. Ett kristet förband legosoldater ger sig iväg från städerna för att hitta ett litet samhälle som sägs vara immunt och därmed förmodligen fullt med svartkonst eller andra oegentligheter.

Filmen utspelar sig på 1300-talet och det är verkligen inte lätt att vara en kyrkans man i dessa tider. Gud beskylls för massdöden som Pesten orsakade och den unge munken Osmund som är väldigt tvivelaktig i sin tro tar ett opportunistiskt tillfälle i akt och följer med soldaterna utanför stadens murar. Iförd en rock och rollen som guide är munkens egentliga motiv att följa med är för att återse sin älskade vid ett kalkbrott någonstans efter vägen. Något som han självklart inte berättar för sina nyfunna vänner…

Vägen dit blir lång, kall och ypperligt våldsam och under resans gång är den här filmen som allra bäst. Det är mest spännande och mest utvecklande i ett annars rätt så torftigt klimat för personliga roller, det sker tyvärr inte så mycket utvecklande på vägen heller i och för sig, men det är ändå här som filmen är som bäst. Enligt spelets regler så stöter de på både banditer, tragedier och galna bybor. Det är som det brukar vara, gott och blandat. Våldet eskalerar snabbt och tar sig långt bortom det som är brukligt för biografer och Hollywood. Det är faktiskt riktigt absurt grafiskt i en del scener och jag gillar det, trots att det inte främjar filmens framgångar i dagens helylleklimat.

Black Death är en rejäl film på det sättet, tyvärr saknar den frågeställningar som hade gjort det hela till något mer. Kristna soldater som möter paganismens närmaste högborg och det blir inga diskussioner om någonting? Fanns det inte tid? Likaså saknas det en hel del talang och bredd i skådespelet. Den relativt nya förmågan Redmayne som spelar munken Osmund har ett uttrycksregister lika brett som en sytråd. Kritik mot kristendomen haglar det ganska friskt med mot slutet men det räcker inte riktigt att kasta sten på gamla korsfarare, de flesta allmännbildade människorna idag vet att kristendomen precis som de flesta andra religionerna har ett rätt så mörkt förflutet.

Det jag gillar med Black Death är att det hela sker under Pestens tid, trots att det inte är alltför mycket fokus på det här efter starten på filmen så gillar jag hur det presenterades till en början, det var snyggt och mänskligt. Sean Bean gör väl ifrån sig och stridsscenerna är riktigt härliga och brutala. Även vändningarna i filmen och den ickesentimentala hållning som forceras av alla inblandade förutom munken är omväxlande. På det stora hela så finns det ungefär lika stora nackdelar som fördelar med Black Death beroende på vad man är ute efter såklart, det är inte riktigt en biosuccé men helt klart en sevärd film för den som gillar genren – vilket jag gör.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)