Battle of Los Angeles

Förbered dig på ett actionpackat äventyr! (I stil med Power Rangers.)


Ett enormt rymdskepp har anlänt till jorden och ställer sig á ”Independence day” över en amerikansk stad för att visa sina muskler. Lyckligtvis finns det ett antal fighterplan i luften som direkt kan attackera, och det gör dom. Men till ingen nytta, rymdskeppet programmerar enkelt om deras robotar och slänger tillbaka dem direkt mot flygplanen. Det måste vara openetrerbart!

På marken gör sig arméns bästa män sig iordning på en bas som ser ut som nedgångna lagerbyggnader som inte använts det senaste decenniet. De är under attack av kakformade mini-UFO’s som skjuter hejvilt överallt och siktar illa för dom missar nästan allt, jag måste erkänna att jag börjar bli road. En typisk femtiotalssergeant står och skriker smädelser åt en pilot som inte törs flyga iväg – för att sen i vredesmod ta sin pärlhandtagssexskjutare i ett försök att på egen hand försöka skjuta ned fienden. Det går väl sådär. Antika pistolkulor mot skyddsfält runt flygande tefat var nog inte lösningen på problemet.

I handlingen (som består av att utomjordingar kommer till jorden för att leta efter något de glömde kvar under sitt senaste besök på 40-talet) finns det ingen tid för kommunikation utan vi kastas in i en kavalkad av dåliga effekter och uselt skådespel på en gång. Kommer du ihåg tv-serien Power Rangers som alla barn tyckte mycket om för ett gäng år sen? Där har du föregångaren effektmässigt, med några få undantag. Vill man kan man ju även dra paralleller till manusläsningarna från ”Power Rangers”, eller möjligen sträcka sig till kvalitetsserier som ”Xena – krigarprinsessan”, från vilken man även kan hämta andra liknelser. För stunden låter jag bli.

Vi följer en etnopolitiskt korrekt blandning människor med ett par afroamerikanska killar, en asiatisk superbrud som påstår sig vara ett dödligt vapen plus den mystiska ninjan i blå catsuit som utan problem sänker UFO’s med sitt katanasvärd (Xena meets Kill Bill-alert). För att sen likt Bruce Willis gå oberört mot kameran medan det exploderar och brinner bakom henne. Klassiska grejer som man inte ser så ofta längre. Med sig har de en man som kommit till nutiden från dåtiden i någon slags tidswarp som jag aldrig förstod. Han är nyckeln, men ingen vet var låset finns.

Battle of Los Angeles är en Asylum-produktion, ett bolag vilkas filmer i huvudsak antingen är semiseriösa mockbusters eller oseriösa b-produktioner med betoning på lustiga titlar och med en detalj (som till exempel ett muterat djur) som äter upp hela budgeten. I bagaget har de bland annat ”Mega shark vs. Giant octopus” och ”Megapython vs. Gatoroid” vars titlar utlovar i alla fall en timmes underhållning bara baserat på namnen och omslagen. Ofta finns det med en minikändis från tv som Eric Balfour eller Eriq LaSalle för att höja filmernas status en aning. Sanningen i slutändan är att det handlar om b-filmer med en limiterad budget hand i hand med höga förväntningar och i det närmsta idéstölder. Men de blir snackisar på nätet och når långt större publik än man kan tro.

Tyvärr, måste jag ju säga – eftersom jag tycker om b-filmer, både gamla doublefeatures från förr och nya haj vs. mutationsfilmer – så är inte ”Battle of Los Angeles” mycket mer än en charmlös kopia på många andra sci-fi-rullar, det lånas friskt från Star Wars (flygande orber), Independence day, Battle: Los Angeles, District 9 med flera. Med ett fåtal roliga scener att erbjuda efter att logik och vett kastats i soporna blir det inte mycket mer än ett par högljudda fnitter från soffan, mest åt det bedrövliga fysiska skådespelet, explosionerna och den icke-existerande känslan av att jorden är under attack från yttre rymden. Ett visst chockvärde finns att inkassera mot slutet av filmen och den bjuder på en del konstiga överraskningar, men stort sett så är ”Battle of Los Angeles” en rätt så meningslös film.

Det blir aldrig engagerande, spännande eller ens särskilt intressant att se hur det kommer att gå för sällskapet i deras jakt på utomjordingarnas svagheter. Men jag tittar ändå igenom hela filmen, för att mot slutet bli oerhört förvirrad över hur knepigt det kan bli när en film helt utan logisk förankring ska avslutas. Jag är ändock fortfarande relativt road av det hela, baserat på hur dåligt det är alltså. Battle of Los Angeles är inte en film du skrattar med, det är en film du skrattar åt.

Plus i kanten för all galenskap, minus för resten, det är en typisk ölspelsfilm, -”Drick när någon bryter mot fysikens lagar” eller ”-Drick när ett alien-skepp sänks på grund av tillfälligheter”. Det blir en garanterat rolig helkväll.

Jag säger som jag brukar: Ser man inga dåliga filmer är det svårt att uppskatta de bra, Battle of Los Angeles är en utmärkt film för att bredda sinnet i just det avseendet.

INGA KOMMENTARER