Hem Recensioner Drama Barnen från F...

Barnen från Frostmofjället

Barnen Från Frostmofjället DVD

Samma film som förut, men nu mycket bättre!


De sju barnen från Frostmofjället finner sig föräldralösa efter att deras mor vandrat över till andra sidan med de lugnaste steg. Barnen, som nu antingen hamnar i kommunens fattighus eller disponeras ut till dem som vill ha dem bestämmer sig för att rymma. De ska gå från gård till gård på väg mot friheten, en väg som är fylld av djup snö, kalla vindar, rädsla och vargar, men också varma brasor, vänliga människor och glada stunder.

Med Lill-Ante (den äldste sonen) i spetsen tar sig barnen fram över det ogästvänliga utomhusklimatet på Frostmofjället, nedåt mot befolkelsen. Det kan vara så långt som en mil mellan husen i Sverige på fjället runt 40-talet och det är en bedrift att dra med sig sex syskon, de yngsta nog bara fem år gamla, utan att förlora en enda en till köldskador eller hungriga rovdjur. Men han gör det. Plus geten Gullspira, som inte heller hon klagar över sin nya situation.

Min mamma ”tvingade” mig att se Barnen från Frostmofjället när jag var ung. För att få lite perspektiv på vad ”att ha det dåligt ställt” innebar. Möjligen var jag bortom räddning för då tyckte jag bara att det här var en massa gnällig musik och gråvit snö blandat med vhs-tidens störningar i bilden. Jag tyckte inte om det, och lärde mig inte någonting heller.

Det tog många år innan jag såg filmen igen, då satt jag fast i min egen uppfattning om hur dålig filmen var, det var samma vhs-film som gick i spelaren igen, men utan mor vid min sida den här gången. Jag såg aldrig klart hela filmen. Nu, när jag är trettio år fyllda så ser jag filmen för tredje gången och det här känns som den ålder jag ska ha för att kunna uppskatta historien runt Frostmofjällen. Bildkvalitén är i stort sett densamma i en rätt så tråkig dvd-utgåva som bara slipper störningarna från videobandspelarna, men förutsättningarna för filmen har förändrats, den verkar äga en helt annan aura av att vara viktig nu.

Men kvalitén är inte ogynnsamt för förhållandena i filmen, som tar hjälp av den smutsiga bilden och den gråvita snön. Ljudet låter som det brukade för tio år sedan det också och även det gör sitt till klassikerstämpeln. En omvandling med färg och upprensning av skräp från bilden skulle bara göra Barnen från Frostmofjället modernare och mindre trovärdig, bäst hade det kanske varit med en dubbeldvd. En iordninggjord kopia och en i standardutförande.. Det enda egentligt störande med bilden är det rosa skimmer som ibland dyker upp mot snövita grenar, värst i början och avtar ju längre filmen går.

Helt plötsligt så är Barnen från Frostmofjället en gripande berättelse om sju föräldralösa barn på vift. Deras möten med lokalbefolkningen är spännande plock ur sagan berättad från boken med samma namn. Skillnaderna bok och film är främst språket, som i skriven form är dialektal norrländska och i filmen ”fin” rikssvenska. För min egen skull har jag ingenting emot det, trots att jag är från norra delen av Sverige själv så hade jag nog inte haft så lätt att förstå en dialektal norrländsk film.

Filmen är inspelad 1945, riktad till barn. Den dystraste av stunder under titten i det som måste ha varit ett effektivt och realistiskt svenskt samhällsklimat. Andra grejer än ”Ben 10, Barbie eller Nalle har ett stort blått hus”. Jag som vuxen blir tårögd med en klump i halsen (trots att det är tredje gången jag ser filmen) när barnen skiljs åt ett efter ett av olika anledningar, det får mig att fundera – hur mådde barnen som såg det här på 40-talet? Eller var det så pass normalt att det kan ställas sida vid sida med Bolibompa? Fanns det någon anledning att roa barn förr? Många frågor, men åter till recensionen som handlar om en sannerligen gripande historia som berättas så fint av regissören Rolf Husberg som också skrev manus och klöpp ihop slutresultatet.

Filmen har fått ett rykte om sig att vara en riktigt tråkig historia och visst är det med en sorglig ton det berättas. Skådespelet är stelt, men rollerna är inte heller avslappnade barn på sommarkollo. Det är artighetens Sverige och det är inspelat för 60 år sedan, så ha förbarmande över de små liven. Det är helt enligt standarden.

Filmen används/användes i skolorna i Sverige, jag tror jag har skolkat en lektion när vi skulle se den, så anledningarna till varför den visas i skolväsendet kan jag inte säga. Men jag kan gissa!

Separationen, styvföräldrarna, stegen in i vuxenlivet, ansvarskänslan hos huvudrollen Lill-Ante som senare bara kallas Ante, det finns ett brett spektrum av anledningar som jag två gånger helt sett bortom men vid den tredje (och intresserade) titten såg, vilket gjorde Barnen från Frostmofjället till den klassiker den är, även för mig. Även mycket imponerad av fotot och kontinuiteten i filmen. Fotot som sköttes av Olle Nordemar och Sven Nykvist, sällan krediterade tillsammans.

Jag rekommenderar den här filmen helt och hållet men lämnar bara en svag fyra i betyg, detta på grund av den sparsmakade dvd-promon jag tittat på, som inte riktig mätte sig med mina förväntningar. Själva filmen har aldrig varit lika bra som nu.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)