Seth Rogen & Rose Byrne

Seth Rogen börjar likna Adam Sandler.


Komiker som inte förnyar sig riskerar att gå ett pinsamt slut till mötes. Direkt kommer jag att tänka på Adam Sandler som efter många lyckade år och filmer fortsatte köra på, medan hans publik började leta efter något nytt, något roligare. Seth Rogen verkar nu ha fastnat i samma mönster och trots att han länge varit en av mina favoriter bland vår tids larviga filmkomiker så hittar jag inte mycket att tycka om honom för i Bad Neighbours. Antingen är det här första spiken i Rogens kista eller, förhoppningsvis, en väckarklocka som får honom att hitta på något nytt.

Bad Neigbours BDBad Neighbours handlar om förortsparet Mac och Kelly Radner (Seth Rogen och Rose Byrne) vars idylliska tillvaro snabbt förvandlas till helvetet på jorden när deras nya grannar, en studentförening, flyttat in. Det hade inte varit några problem om studenterna hade varit skötsamma, duktiga ungdomar – men de är såklart raka motsatsen. Mac & Kelly försöker närma sig de nya grannarna med stil och finess men eftersom de saknar båda delar så blir stämningen minst sagt dålig. En utdragen och överdriven grannfejd inleds i villaförorten och när dimman lägger sig över slagfältet kan bara en granne stå segrandes. Om det nu finns någon vinnare när det kommer till att bråka med sina grannar?

På ena tomten har vi Seth Rogen och Rose Byrn i Lag Förortsfamilj och på den andra leds en mindre arme av festsugna ungdomar av Teddy & Pete. (Zac Efron & Dave Franco) I deras strid om makten i kvarteret går det att hitta ett par moralsagor inbakade i det som Andrew J. Cohen mest har fokuserat på i sitt manus. Alltså att få fram en typisk Seth Rogen-karaktär som alltid dragit publik och till del skriva in så mycket hyss och hyllningar till 80-talets collegefilmer som möjligt.

Hade jag varit någonstans mellan femton och tjugofem år så hade jag förmodligen uppskattat Bad Neighbours mycket mer än jag gör idag och det är nog lika mycket mitt fel att jag tröttnat på såna här komedier som det faktum att de nästan varit identiska nu sen mitten på 2000-talet. Bad Neighbours erbjuder komiskt sett ingenting som jag inte sett förut och moralsagorna är mediokra, förutsägbara och tvetydiga.

Zac Efron och Dave Franco, som vanligtvis inte tilltalar mig visar dock att de har det som krävs för att göra en liten förändring i den här mallade genren. Båda är riktigt bra och håll speciellt ögonen öppna efter Francos imitation av Robert DeNiro från Familjen är Värst. Den är fenomenal och för en stund där, när han gjorde den, så glömde jag hur trist resterande delar av den här filmen är. Roligt också med biroller av Christopher Mintz-Plasse (McLovin’ i Superbad) och ett uppskattat gästinhopp av The Lonely Island!

På det stora hela hittas inget nytt under solen men har du till skillnad från mig inte hunnit tröttna på den här återvinningen av koncept och karaktärer så kommer du säkerligen att fastna för Bad Neighbours. Det är inte en dålig film men den är inte tillräckligt utmärkande bra heller.