Bad Asses on the Bayou

Craig Moss lämnar återigen öppet för uppföljare.



Den tredje i raden av gubbfighterfilmer har släppts och Danny-duon Trejo och Glover är lustigare och tuffare än någonsin. Från att ha hämnats i Bad Ass (2012) till att stoppa droghandlare i Bad Ass 2: Bad Asses (2014) är det nu dags att ta lagen i egna händer i Louisiana, där vännen Carmen (Loni Love) kidnappas av vit-maktanhängare på sin egen bröllopsdag. De två pensionärerna möter sin största utmaning hittills, då ingen står på deras sida och inte ens polisen går att lita på.

Bad Asses on the BayouRegissören Craig Moss fortsätter i samma spår som i de tidigare filmerna och håller sig troget till ett knappt fungerande koncept, där taffligt skådespel och tempoförödande dialogscener vägs upp av större explosioner och mer våld. Den här gången tas actionscenerna längre än tidigare och även om det inte är Mission Impossible så hålls jag intresserad av kraschande jätteflygplan och tokiga slagsmål på strippklubbar.

Danny Trejo och Danny Glover är gamla i gemet och det är den stora charmen med Bad Ass-filmerna. Två pensionärer som high-fivar sig igenom slagsmål med oneliners som är så mossiga att jag vrider mig i soffan, samtidigt som jag tycker att det är rätt så härligt.

Bad Asses on the Bayou har precis samma problem som de första två filmerna; det inte är särskilt bra. Dock så är det underhållande och väldigt roligt att titta när Craig Moss’s vision vecklar ut sig levererar exakt vad jag förväntat mig. En simpel handling med givna överraskningar och en övergripande b-filmskänsla.

Den stora överraskningen i den här tredje filmen är John Amos som också han på ålderns höst börjar veva med nävarna i rättvisans namn. De tre tillsammans öppnar för en möjlig fjärde film som jag misstänker skulle likna en manlig pensionärsvariant av Charlie’s Änglar. Skulle det ske så är jag först att erkänna att jag kommer sitta bänkad, för det här börjar ju bli riktigt intressant, på något lustigt sätt.