Backtrack

Hopper och Foster i tveksam dramathriller.


Jodie Foster spelar konstnärinnan Anne som råkar bevittna ett mord. Efter kontakt med polisen blir hon placerad i vittnesskyddprogram, men bestämmer sig för att hon inte vill ge upp sitt liv, utan kämpa själv på fri fot. Det hon inte vet är att kontraktsmördaren Milo (Dennis Hopper) sänts efter henne för att röja undan framtida komplikationer, dock verkar det som om att Milo, en närmast sociopatisk figur, har hittat några känslor långt in i själen vilka gör deras första möte till något mycket mer spännande än den vanliga katt-och-råtta-leken.

dvd packshotBacktrack som även kallas ‘Catch Fire’ är en stjärnspäckad sak där många välkända ansikten finns att finna. Joe Pesci som irriterad gangsterboss, John Turturro och Tony Sirico som Pescis hantlangare, Charlie Sheen i en mindre roll som rätt snabbt röjs undan, Catherine Keener och till och med Bob Dylan finns med i olika omfattning. Handlingen rör sig dock runt Hopper och Foster och deras märkliga möte, hyfsat framställt gällande regi, av Hopper tillsammans med en Alan Smithee som inte riktigt nått samma kultstatus i efterhand.

Backtrack är en typisk film som egentligen inte erbjuder någonting omvälvande, men tar sitt tema och vrider på det några grader för att se om det finns något användbart att ta hand om. När den gör det så förändras strukturen för en vanlig “oskyldig-på-rymmen-film” till något helt annat, där det personliga skådespelet och handlingen kräver mycket, mycket mer än dess ovinklade förlaga. Mycket av Backtrack känns improviserat och skapat ‘på plats’ vilket inte riktigt ger den följsamhet jag hoppas på, resultatet blir ofta hattigt och vid flera viktiga platser i handlingen flyttas vi helt sonika bara framåt utan förklaring, för att skynda på lite. Det är synd, då varken persongalleriet eller handlingen kommer upp i den klass jag förväntat mig, men ändå är det konstigt nog rätt så lätt att ha överseende med och jag accepterar dessa avsiktliga förkortningar för vad de är. Resan från punkt A till B präglas av ett ofärdigt och odetaljerat berättande som jag kan tolerera och förstå. Då en mer djuplodande och insiktsfull film hade sänkt tempot så pass att många i publiken nog somnat.

Den största anledningen att se Backtrack är för stjärnglansen och speciellt Hopper/Foster vars komplicerade relation ibland fungerar så pass bra att nackhåren reser sig, för att i nästa klipp inte alls vara trovärdigt. Är du lite av en fantast vad det gäller förra generationens veteranskådespelare, eller gillar du filmer som präglas av den evigt spelande saxofonmusiken som skitade ner ett helt årtionde med sitt oljud (här spelar till och med Hopper saxofon) och gärna tar en titt på Jodie Foster i flera utmanande situationer så kan jag rekommendera Backtrack. Birollerna gör även sitt till filmens skönhet, där Turturro, Pesci och Sirico får till en god trio (rätt talanglösa) gangster och många (som listat) senare i karriärena och tidigare stjärnor flimrar förbi i utkanterna.

Söker du efter något att bita ner naglarna i takt med så skippa denna, Backtrack består av mer action, drama och nostalgi än det är en thriller. Men, ändå en trevlig film att notera på listan över sedda filmer. Tvåan som du kan se att betyget blev är en väldigt stark sådan, just för att jag har lite av en förkärlek för den här typen av filmer trots att saxofonmusik kan få mig att må dåligt på riktigt.

INGA KOMMENTARER