Axed

För dig som skyller precis allt på finanskrisen.


När kontorsnissen Kurt Wendell blir av med jobbet lämnar det gott om fritid att spendera med familjen… …och eftersom de glidit ifrån varandra på sistonde, mest på grund av Kurt’s omöjliga krav som fader så har han bestämt att det är dags för återknytanden av de berömda familjebanden. Överraskningen blir en spontanresa till ett hus på ödsligaste landsbygden där Kurt, utan att bli störd kan ta hand om sin familj på allra bästa sätt. Sätt som involverar både köksknivar, yxa och gräsklippare …

Axed låter bra mycket roligare än den faktiskt är och besvikelserna haglar tätt under hela filmen. Men som tur är avlöses besvikelserna av några av filmhistoriens sämsta (men roligaste) slagsmålsscener någonsin.

Ryan Lee Driscoll, en engelsk filmskapare som gjort väl ifrån sig som klippare sen tidigare skrev både manus till samt regisserade Axed. Jag kan tänka mig att hans idé inte var att göra en humoristiskt överdriven slasherrulle som inte ens är rolig men det är ungefär vad jag fick ut av Axed. Plågad av ett evigt misslyckande med stämningsbyggande där det mesta tas alldeles för långt och mer liknar parodier än något allvarligt. Becksvart humor blandat med en hel massa huggande, springande, mer springande och ännu mer springande samt ett evinnerligt skrikande på den engelska landsbygden blir lätt tröttsamt och tyvärr så är det ungefär det enda Axed innehåller. De positiva sidorna av filmen ligger i det tekniska, där klippningen är bra och det regimässigt inte är slarvigt men inte naturligt mästerligt heller.

Pålästa skräckfans kommer kanske gilla många referenser, lån och likheter med de många bättre filmerna i vilkas fotspår Axed försöker följa. Det finns också en viss udd i delar av berättelsen som lovar mycket precis på samma sätt som de egentligen oviktiga men ofta efterfrågade detaljerna behandlas. (Som mobiltelefoner, varför ringer ingen polisen och så vidare.) Men på det stora hela så är det här inte något annat än en ren och skär jaktfilm där fodralet avslöjar både vem som jagar och varför, med ett egentligen minimalt undantag.

Gränsen är passerad och huvudrollen Kurt Wendell framförs av en välspelande Jonathan Hansler. Han har en blick som kan skära stål och använder den gott och mötte jag honom i rollen ute så skulle jag gå över vägen för att undvika. På andra sidan yxbladet finns det också talang, som Nicola Posener, Christopher Rithin och Andrea Gordon, de flesta stillastående eller på väg upp i karrärerna och det märks, men det hålls i alla fall en jämn takt i spelandet och många scener klarar sig märkbart bra på grund av väl fungerande samarbeten. När mycket annat finns att förbättra.

Ryan Lee Driscoll har såklart all anledning att vara stolt över sin film ändå, vilket han uppenbart är om du kikar på den internationella titeln på IMDB. (Småler.) Men jag menar, inte bara det – den har ju tagit sig över sjön och ut på dvd här i Sverige trots att det är lågbudget. Och den har allt den här sortens film brukar ha, dock så är det alldeles för sent. Hade Axed dykt upp för tio, eller tjugo år sen hade jag förmodligen tagit emot den på ett annat sätt – men idag, när indie-skräckfilmerna verkligen börjar bli innovativa och leta nya spännande områden så faller Axed tillbaka på samma grejer vi sett sen de flesta av oss satt i one-piecefleecepyjamasar och tjuvkollade på våra farsors spännande vhs-filmer.

INGA KOMMENTARER