Hem Recensioner Drama Awaydays

Awaydays


Huliganism eller romantik?


Pat Holden regisserar Awaydays, ett drama som snurrar kring Carty (Nicky Bell) som så gärna vill förverkliga sina drömmar om gemenskap och vänner. En ensam typ som jobbar åt sin farbror som tjatar om att han borde göra något bättre än att bara vända papper hela dagarna. Hemma har han en pappa som är tyst och en snäll syster som gärna umgås med honom, men hon möts bara av hans kalla hand. Cartys mor har nyligen avlidit.

När Carty, i sin jakt på förverkligande får kontakt med Elvis (Liam Boyle) som är en av frontmännen till ”The Pack” så tar det inte lång tid innan han lyckas nästla sig in. ”The Pack” är en klädkoordinerad grupp ungdomar som använder likadana jackor, samma typ av tighta jeans och likadana adidasskor. Trots deras 14-åriga utseenden är de ett av de farligaste huligangängen i staden, något som Carty snabbt får lära sig efter han blivit en av ledaren Godden’s (Stephen Graham’s) duvungar.

Awaydays är ytterligare en huliganfilm som tar på sig ansvaret att förhärliga manliga grupperingar som romantiserar våldsamheter som ett sätt att undvika verkliga problem. Men Awaydays lugnar inte ned sig där, utan försöker ambitiöst att lägga stor tyngd på personerna och relationerna, ett försök som inte lyckas vinna någon stor mästerskapstrofé.

Oturligt nog så lider Pat Holdens film av en mängd problem som det är svårt att se bortom när filmen väl rullar. För det första så har rollbesättningen gått helt åt skogen. Visst är det så att vi tittar på kompetenta unga män som kan bete sig framför kameran. Det är inte det som är problemet, det handlar mer om att varken Liam Boyle eller Nicky Bell (som är våra huvudmän i berättelsen) ser ut som eller beter sig som någon slags huligan jag tidigare sett. Inte heller är de några uppenbara kvinnokarlar med sina skolpojksfrisyrer men lyckan hos damerna är ändå överväldigande. De rör sig, talar och ser ut som om att de inte hör hemma i den här filmen, detta främst under huliganscenerna.

Resterande delar av ”The Pack” övertygar inte heller de med sina fysiska tillgångar, unga pojkar på väg att bli män. Som i den här fiktiva verkligheten är starka och snabba som gladiatorer. Sannolikheten att ”The Pack” skulle stå upp tillsammans efter de slagsmål Awaydays bjuder på är mycket låg och du kommer säkert förstå vad jag menar när du bevittnar det själv.

Awaydays har också svårt att bestämma sig för om den ska vara ett ovanligt romantiskt drama eller om den ska rikta in sig på huliganismen och Carty’s resa genom en tid i ungdomen. Det blir svårare och svårare att skilja på vilken historia jag ska fästa mest vikt vid ju längre filmen går och båda historierna går förlorade i det här. Cartys ungdom hör till båda historierna, men i den ena tycks han inte alls vilja delta – vilket är en dålig egenskap för en film, där huvudrollerna oftast ska finnas med i historien på fler sätt än att de syns i bild.

Utseendemässigt och skådespelarnas insatser klagar jag inte på. Det är engelskt så det förslår och jag förstår liknelserna till “This is England” som finns på fodralet, men jag håller inte riktigt med. Förutom att det handlar om engelska ungdomar och att det utspelas i England så finns inte fördärvet gestaltat på samma sätt i Awaydays, det kommer aldrig upp till samma nivå även om filmen är ett gott hantverk, känslan av att det inte fanns något val uteblir helt och hållet. Gruppens identitet står åt sidan till individens fördel, men individerna tar inte tillräckligt mycket plats och i tomrummet däremellan utspelar sig Awaydays, identitetslös men snyggt förpackad i ett trovärdigt 70-tals-england där Tatcher styrde med sin vita silkeshandske.

Ett försök att vara nyskapande i en genre där ”Return of the footsoldier, The Firm och I.D” satt en våldsam prägel med realism som får din mun att smaka blod fungerar inte. Det är för sent att lära känna dessa pojkar när filmen börjar, deras relationer är alldeles för komplexa och det stjäl tid från actionmomenten och uppbyggandet av en gruppering, vilket resulterar i att båda berättelserna blir urvattnade och tråkiga att försöka följa. Hade Awaydays delats upp i två filmer – så hade vi kunnat se två hyfsade, men oorginella historier, nu får vi ju i alla fall försöka se det positiva i Awaydays, som med all sin makt gör ett försök vara annorlunda i en annars mycket generisk typ av film. Resultatet blir inte så bra, men plus för ambitionen.