At night i fly

Bilder från Folsom-fängelset.


Johnny Cash har varit där och hans karriär förändrades. Konsten och musiken har en inverkan på platsen Folsom prison. En plats för isolering, där fångarna under strikt bevakning och stränga rutiner lever sina liv utan några större förhoppningar om att återigen få gå fria på gatorna där de växte upp.

Råa brottslingar, mördare och värre, personer som bragt andra om livet, krossat familjer, sålt droger, rånat och säkerligen våldtagit – avtjänandes 10, 20, 30 år till livstid, många av dem har redan spenderat ett par decennium i sina celler. Är det meningen att vi ska tycka synd om dem? För att de kommit på att man kan vara kreativa och skapa istället för att riva? För att de har blivit duktiga på att skriva dikter, spela gitarr och diskutera? Personligen så gör jag inte det och det är ingen som ber om min förlåtelse heller, de ber aldrig om förlåtelse från oss. Så fokusera på processen dessa män genomgår istället, och det är en viktig sådan – förändring hos hårdnackade brottslingar, ofta invanda med överfall och fängelsepolitik kan ju inte vara fel. Det finns mänsklighet hos alla och varje gång den kan lockas fram ur någon som lever på ursinne och hat så är det en vinst.

Folsom prison är ett Amerikansk fängelse med ett känt rykte. Se Youtube för bevisning… Det är inte på grund av grundlagen som vakterna aldrig får släppa ut fångar under några omständigheter som helst, inte ens om de kidnappat och håller civila eller vakter som gisslan. Inhysandet av några av världens farligaste och explosiva män sker med allra största försiktighet och beger man sig dit så är det på egen risk. Filmaren Michel Wenzer tar med sig sin kamera införstådd med dessa risker, som för oss förklaras under filmens inledning. Och det är Wenzer som står bakom At night i fly tillsammans med tre producenter, filmen är en fortsättning på tre kortfilmer baserade på fången Spoon Jackson’s dikter. Jackson har från fängelset nått en stor publik med sina texter och har till och med vunnit utmärkelser som PEN-award och finns även att träffa i den här filmen, då han sen 2003 flyttat till Folsom från en annan grym plats, San Quentin-anstalten.

Wenzer gör många kloka drag i filmen genom att avdramatisera fångarna och det inom fängelset råa våldet. At night i fly handlar inte om hur man överlever i ett via ras segregerat mini-samhälle vilket många innanför-murarna-dokumentärer gör. Sensationalismen uteblir och männen i arbete för förbättring träder fram. Genom ett program (Arts in correction) lär de sig mer om sig själva än de gjort under hela sina liv på gatan eller de inom fängelset uppstakade hierarkierna. De speglar samhället utanför, där våld på ena sidan kvarteret kontras med en dam som får hjälp över gatan på andra. Förändring gör dem gott och många av dem är respekterade långtidsfångar, uppgivna om att återfå den frihet de en gång försakat och med ett mål om personlig förbättring som kanske den enda utvägen till att finna någon form av frihet.

Genom vittnesmål från fångarna, där deras tatueringar, kroppsspråk och blickar berättar mycket om deras förflutna, medan ord, sång, bilder och musik berättar något helt annat, möter vi bland andra Spoon Jackson, Jim Carlson, Rick Misener, Charles “Big C” Owens, Fred Schroeder, Ernest “E-Clipse” Shoemaker, Marty Williams och de är intressanta karaktärer. De lever upp till myten som matas från TV fast från en mänskligare och verkligare vinkel. Det är vanliga män som hamnat snett, gjort bort sig och fått sitt straff, huruvida de är skyldiga, vad de sitter i fängelse för talas det knappt om utan rehabiliteringen tillsammans med den verkliga bilden av Folsom prison sätts i främsta rummet.

Rick, en av de intagna på Folsomanstalten.Jag förväntade mig inte den här infallsvinkeln hos At night i fly, jag var lite dåligt påläst erkänner jag och så blir det ibland. Det visade sig ändå vara till min fördel, eftersom jag inte kunde förvänta mig någonting av det man är van med efter att ha insett att det här är något helt annat. Det här är så långt ifrån snutspeakerdokumentärer du kan komma inom samma ämne, vilket jag uppskattar för att få en bättre förståelse och slippa sensationalismen, våldet och den tuffa mansvärlden där det gäller att hugga först. Visst är det här en del av filmen också, verkligheten är inte alltför långt ifrån fiktionen… men det vanliga ställs lyckligt nog åt sidan, för att vi ska kunna uppleva något nytt, kanske inspirerande och hoppfullt?

Om du redan sneglat på betygsraden nedanför så har du sett att jag bara gett filmen en trea. Jag misstänker att du inte har gjort det om du läst såhär långt, men ändå. Anledningen till trean är helt enkelt att trots de fascinerande männen, bilderna av Folsom prison och stämningen i filmen så finner jag den rätt så tråkig att ta mig igenom. Dett visas mycket långa bilder och mycket betänklig tystnad. Jag hade gärna tagit emot en större bild av världen inom Folsom prison istället för de långa passagerna du kommer tröttna på, bland annat när vi befinner oss i ett vakttorn. Förklaringar till livet bakom gallren ges, och de är inte dåliga – men jag hade gärna sett ett effektivare användande av speltiden, som ofta inte tillför någonting förutom till synes helt irrelevanta vaktrutiner… Samma åkomma dras en del scener med, där jag väntar i vad det känns som i alla fall, alldeles för länge på ett klipp och en ny bild. Genomgående har filmen en saktfärdig struktur vilket jag känner målar upp livet inom Folsom prison, men nu ser jag inte på filmen som en simulation av fängelselivet, jag vill ju lära mig om hur, vad och varför.

Ändå, verkligen en intressant film som den dokumentärhungrige bör ta sig en titt på. Människor, konst och självförbättring går hand i hand – så har det alltid varit och här har du ett exempel på det i svåraste tänkbara miljö.

INGA KOMMENTARER