Asterix & Obelix

Tar mig tillbaka till minnen av seriealbumen.


Sist jag såg Asterix & Obelix i filmform, inte serieform, så tyckte jag att det var hemskt rakt av och jag sågade idén att visa det här som spelfilm överhuvudtaget. Jag skrev ingen recension den gången men det gör jag nu. Med en bättre film i minnet.

Vi inleder med att se ett stackars piratskepp bli krossad av en stor flotta romerska skepp. Flottan leds av den mäktige Julius Cesar som satt siktet mot Britannia, där den kalla drottningen Cordelia äger makten. Eftersom britterna inte har kraft nog att stå emot Cesars kraftansträngning kallar de på hjälp från de oövervinnliga Gallerna, som hör bön och skickar Asterix & Obelix med en tunna trolldryck, glatt humör och en usel trubadur i hövdingens son Goudurix.

Asterix & Obelix ställs precis som i seriealbumet inför ett stereotypt Britannia där männen inte springer eftersom det inte är gentlemannaaktigt, all mat är kokt och varmt vatten är favoritdrycken. Te hade ännu inte upptäckts. Men det är inte bara Britterna som får sig ett par slängar av den paroderande tonen när norska (eller svenska?) vikingar också bjuds in i kampen på romarnas sida, för att porträtteras som det dummaste på jorden sen potatismos. Alla talandes franska med olika accenter, där den engelska innebär att man vänder orden i meningarna så det blir bakochfram, vilket måste ha varit en rejäl utmaning för de franska skådespelarna. Samtidigt som det låter riktigt roligt för den som förstår lite franska. Det svenska röstskådespelet fungerar bra i den dubbade versionen, men är långt ifrån lika underhållande.

Asterix & Obelix och Britterna BLURAYAsterix & Obelix och Britterna är en förvånansvärt rolig film att titta på trots att jag redan hade lagt alla möjligheter för den här franchisén på hyllan. Jag ångrar mig och funderar på om jag möjligen missade något förra gången, eller om regissören Laurent Tirard verkligen lyckats, trots att hans arbete med filmen är långt ifrån superbt. I många scener syns det till exempel blatant hur skådespelare placeras, hur de fått i uppgift att röra sig. Men lägger man det dåliga i bild åt sidan så har Tirard tillsammans med Grégoire Vignero i handlingen, skämten och farten däremot hittat det som jag minns med glädje från seriealbumen. Obryddhet och humor.

Det är inte en fantastisk film men visst den får mig att skratta, flera gånger. Det är barnsligt och töntigt, överdrivet och fantasifullt. Bristerna ligger i kontinuitet, regi och i många fall skådespel i mindre viktiga scener men överlag är det välspelat och rollerna hålls, vilket rutinerade skådespelare som Gérard Depardieu, Catherine Deneuve, Fabriche Luchini och Edouard Baer borde skämmas om de inte klarade av. Möjligen skäms de för sin medverkan men det är en annan sak och det tycker jag inte att de borde.

För britter kanske en förolämpning men enligt vad jag läst mest en bekräftelse på eviga fördomar från andra sidan Engelska Kanalen. Jag tycker att det är roligt och träffande framställt och fransmännen, eller i det här fallet Gallerna får sina törnar de också som romantiserande, flörtande frihetsälskare.

Asterix & Obelix kan beskrivs som en fransk motsvarighet till alla svenska familjefilmer som går bra på biograferna och får stor spridning. Hade det varit en svensk film hade den vunnit Guldbaggens publikpris istället för Sune i Grekland och letar du efter en underhållande familjefilm så tycker jag att du ska slå till. Tekniskt sett lider den mycket, men jag tvivlar på att någon sitter där med Stanley Kubrick’s 2001: A Space Odyssey och Asterix & Obelix och Britterna, funderandes runt vilken de ska se för att uppleva filmkonstens sköna värld. Det handlar om att ha roligt och det har man med Asterix & Obelix. Punkt.

INGA KOMMENTARER