As good as dead

Öga för öga, tand för tand…


Ethan Belfrage är fotojournalist, han har separerat från sin fru och har en dotter som han sköter om på halvtid. Hans hem är fullt av bilder på människor från hela världen, från olika kulturer och olika samhällsklasser. Han lever ett gott liv och är så pass avslappnad att han går ut i pyjamasbrallorna alltsomoftast. Lite av en lyckad slackerpersonlighet.

Men allt det här kommer förändras snabbt en solig dag när den sen länge avlidne Pastor Kalahan’s anhängare dyker upp för att kräva svar, utan att vara säkra på att de frågar rätt person. Tre stycken högerextremister tränger sig in i Belfrage’s lägenhet och det är inte mycket han kan göra åt saken förutom att ta det lugnt och försöka övertyga dem om sin oskuld. En uppgift som kommer bli svårare och mer långdragen än en släktmiddag serverad i totalt mörker.

Andie MacDowell, Matt Dallas och Frank Whaley spelar de tre besökarna som kidnappar och ”tar hand om” Cary Elwes som spelar Belfrage. Det är tre stycken mentalt instabila personligheter vs. lugnet själv och en kamp om makt via information och magkänsla står i centrum för ”As good as dead”. Det är en icke barnvänlig film som tar tortyr och obehagligheter på allra största allvar, en blodig historia som bara kan sluta på ett par, max tre sätt – men ändå undviker att bli alltför uppenbar.

Främst beror de goda aspekterna på att Cary Elwes och Frank Whaley passar väldigt bra tillsammans i rollerna som spelas direkt mot varandra, torterande och torterad. Whaley stjäl nästan åt sig hela showen till sin egen roll, ända tills MacDowell dyker upp (hon kommer lite sent) och balanserar det hela med en kvinnas ömhet och möjligen förlåtande sinne. Ska sägas, är att ingen är onödigt förlåtande – de tre högerextrema SS-tatuerade, south-folks-karaktäristiska rollerna är allt annat än snälla själar. De är ute på ett uppdrag och inga uppenbara begränsningar syns särskilt tydligt i deras förhörsmetoder.

”As good as dead” är en ovanlig film, den är mörk och bisarr. Det är som om att Erez mossek, Eve Pomerance och Jonathan Mossek (manus och regi) sett scenen där polisen torteras i ”Reservoir dogs” eller någon annan stark liknande scen, tonat ned de mest karaktäristiska delarna och gjort en egen film enbart baserat på att sanningen ska fram. Det låter inte som om att det skulle kunna erbjuda mycket mer än ett långdraget, övergjort drama där argument ställs mot argument, men det är bitvis bra mycket mer än så.

Frank Whaley gör rollen som Aaron jättebra, han har karaktären i sin hand och tar plats i varenda scen. Det är aningen stereotypt och det fungerar ypperligt. Det är lätt att känna med Andie MacDowell’s roll Helen Kalahan, som hon precis som Whaley lyckas förmänskliga. Den enda som hamnar i bakgrunden är unge Matt Dallas som spelar sonen till MacDowell (Jake). Han är egentligen den enda riktigt generiska personen som syns i bild och jag hade gärna sett honom göra mer än bara avlasta Frank Whaley.

En annorlunda thriller som tar sitt ämne till en något högre nivå. Det håller inte hela vägen, eftersom det blandas in för många roller i filmen efter en viss punkt och det verkar som om att det står och stampas lite väl mycket ibland för att dra ut på tiden. ”As good as dead” är som en enda lång scen uppdelad i sekvenser, till en början fungerar det mycket bra och utvecklingen blir precis som jag förväntat mig lite halvdant och aningen för långt gånget mot slutet av filmen. Inget fel på storyn men jag hade gärna sett att den varit lite mer komplicerad än det som presenteras.

INGA KOMMENTARER