Två danskar i Afghanistan.


Mads och Daniel. Två unga danska män på väg mot Camp Armadillo Afghanistan, där de för första gången ska tjänstgöra för ISAF i krigsdrabbade områden. Två äventyrslustande män som lämnar sina familjer på flygplatsen iförda hjältars sinnesstämning. Väl på plats är det desto svårare att romantisera.

Krig på film är ofta väldigt subjektiv och känslolös. Eftersom de flesta filmerna är fiktiva eller baserade på verkliga händelser så saknas nerven att se riktiga personer utföra handlingar som verkligen inte hör till vanligheten. Detta är inte fallet här. Förbered dig på verkligheten.

Att befinna sig i krig verkar inte lätt, det verkar inte roligt och det verkar inte heller vara stärkande för individen. Att gå på patrull, stöta på fiender (i det här fallet talibaner) och försöka döda dem för att inte bli dödad själv kan inte på något sätt tyckas logiskt för någon inblandad.

Det märks i Armadillo att krigssituationer och mentaliteten inom militären skapar kloner på vad som enklast skulle kunna betecknas som maskiner. En maskin ska inte har något samvete, ska inte bli rädd och ska inte sörja om någon oskyldig fått sätta livet till i jakten på de riktiga målen. En maskin, vore det fredsbevarande styrkor eller aggressiva terroristceller ska inte fråga varför utan lyda order snabbt och om det uppstår frågor påvisa en lojalitet mot militären även om fel begåtts.

I Armadillo följer vi Mads och Daniel som kommer till basen i Afghanistan tillsammans med sina kamrater som kommer ingå i samma förband. De startar resan med en spritfest tillsammans med en eller flera strippor, kåta ögon, tomma glas och en ultragrabbig atmosfär byggs snabbt upp och ligger sen latent i filmens bakgrund. Alla män som blivit pojkar för en stund säger sedan adjö till sina familjer på flygplatsen och beger sig med raka ryggar och en överlägsen attityd ut i världen. Det är en totalvändning i dessa mäns livshistoria som har dokumenterats och den förändring som kommer ske i deras personligheter känns som ett privilegium att få bevittna.

Att försöka förstå sig på hur en soldat tänker i kritiska situationer är något som bara en annan soldat kan göra. Att se rörelser, skott, döda soldater, skadade soldater och hungriga skräckslagna civila som flyr berör mig starkt där jag sitter i en komfortabel soffa med mat i kylen och trygga sovande barn i varsitt leksaksfyllt rum.

För mig är det omöjligt att sätta mig in i vad Mads och Daniel upplever under sina 6 månader i Afghanistan. Men jag kan se att de inte alltid uppskattar sin omgivning. Tristess varvas med granateld och patrulleringar och de båda männen förändras i sina attityder. Mads tycks närmare illamående och tyst medan Daniel utökar sin personliga sfär för att inkludera alla som vill lyssna då han gärna delar med sig av allt, ofta till sin egen nackdel.

Armadillo är välgjord, ovanlig, informativ, objektiv och mycket intressant. Man undrar vad som hände med de inblandade sen? Ingen aning men säkerligen så återvände många till Afghanistan ytterligare vändor, kanske är det där i skrivande stund… Att vi här hemma i filmarnas grannland får möjligheten att se vad som pågår så långt borta, på ett så fängslande sätt är fantastiskt. Beundransvärt är att både Mads och Daniel sätter sina personliga liv på spel i och med att de ställer upp i filmen som objekt, allt de säger och gör spelas in och visas öppet.

Publiken världen över älskar filmen och förhoppningsvis så lär vi oss någonting av att ha sett den. Det finns inget vackert rosa moln där krig utspelar sig, det är inte ett evigt flashande av kamerabyten och odödliga hjältar. I verkliga krig kan en soldat dö, när som helst, hur som helst och det spelar ingen roll hur tuff man är, en kula gör samma skada i all vävnad.

Janus Metz har gjort den bästa nordiska dokumentären på många år och det har skrivits väldigt mycket om den. Bland annat så har Armadillo vunnit Grand Prix i Cannes samt omtalats i politikens salar. Hur diskussionerna gick vet jag inte exakt men jag gissar att de pratade om hur grym filmen är och när de skulle se om den.

INGA KOMMENTARER