Hem Recensioner Dokumentär Anvil! The St...

Anvil! The Story of Anvil

Anvil! The Story of Anvil DVD

Metal on metal, Heads start to bang.
Denim and leathers, Chains that clang.


1973, Toronto. Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner började spela musik tillsammans med pojkdrömmar och talang. Fem år senare bildades förlagan Lips. Ytterligare tre år gick och samma år som jag föddes omvandlades Lips till det slagkraftigare Anvil. Trettio år sen 2011.

Under den senare delen av 2000-talet bestämde sig Robb och Lips för att efter 30 års hårt arbete satsa en sista gång och producerade en ganska dyr historia tillsammans med samma man som suttit vid rattarna till Metal on metal, som är Anvils populäraste släpp. Resultatet blev This is thirteen och i dokumentären om Anvil, både förr och senare får vi följa med barndomsvännerna på en resa med både med och motgångar. Rockstjärnelivet är inte alltid en orgie i uppmärksamhet och flärd, ibland fastnar man i aspirationerna från sin ungdom, men ljuset i tunneln slutar aldrig lysa, fråga Lips Kudlow.

Anvil! inleds med kommentarer från kända musiker, skribenter och producenter och jag tänker – Nej!, inte en VH1-dokumentär! Som tur är så är det här bara inledningen, som varvas med en bilder på en spelning från Japan där Anvil tillsammans med bl.a Scorpions och Metallica öste på. Det var begynnelsen för många band och hårdrockseran som nog många minns den hade redan startat med rejäla kostymer, frillor och konserter, inget trams bara raka riff.

Anvil slog aldrig riktigt igenom, som Metallica och de andra, de fick aldrig sin guldstund. Många, eller de flesta ska jag nog säga, hade nog gett upp. Men inte dessa grabbar från Kanada, som sedan blev män och fortfarande fortsatte. Under inspelningen av Anvil! närmar sig Lips 52 år fyllda och ser minst lika energetisk ut som han gjorde på de första bilderna i filmen, musiken är min drivkraft menar han när han delar ut matboxar i sitt arbete. Han hoppade av skolan för musiken och har inte utbildat sig, levt för musiken i ett eget mentalt pojkrum i över trettio år.

Kommer det någonsin att ske någon förändring för Anvil eller är det bandet som alla har hört namnet på och kan associera en logo till utan att kunna nynna en enda låt? Resultatet visar sig inte i Sacha Gervasi’s dokumentär som främst följer de två originalmedlemmar som är kärnan i bandet. Deras dagliga liv varvas med en slitsam turné, kortare intervjusvar med vänner och familj och ett mål om att få till skott en trettonde skiva. Det är omöjligt att inte känna något för Lips och Robb, deras relation till varandra, till musiken, branschen och sina minnen från förr. Allt slår igenom det starkaste försvar och man hänger sig till deras karriärer som fortfarande trots all tid som gått är i full gång.

En film som är fylld med humor, härligt tung musik och riktigt sköna människor som bara vill göra det dom tycker om. Anvil är och förblir ett av de största banden i modern rockhistoria även om de inte blev lika kända och rika som de andra. En arbetarklassaga som berättas här och nu, folk engagerar sig för deras sak på internet (sök efter Anvil aid) och de har en fanbase som inte kommer svika. Fansen får också de en plats i filmen men överglänses som just fans av Lips själv som jagar efter gitarrister och trummisar som en galning när det är på Sweden Rock Festival och ska spela. Mänskligt, roligt och för Lips nostalgiskt eftersom han tycks ha en historia att berätta för alla han möter, ett minne som han kommer ihåg men den som lyssnar glömt bort.

Jag har inte sett en musikdokumentär som jag kunnat hänge mig åt på samma sätt sen jag kollade på den lite mer overkliga och underliga ”Air guitar nation” som handlar om hängivna luftgitarrfans. Det är samma drivkraft både där och här, skillnaden är att det här är lättare att föstå varför.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)