Angel DVD

Jag rent ut sagt ogillar den här typen av svensk film.


Colin Nutley är en duktig regissör som borde ta och bryta lite av sina mönster och sluta fråga sina kompisar/fru om de har lust att vara med när han drar igång. Namnen attraherar säkert massvis av publik i Sverige, men till vilket pris? Har vi lust att se en till sån här film om några år? Kommer Bergström få ytterligare huvudroller av den man som hon är gift med?

Diskussionerna kring Nutley/Bergström och deras giftermål både som man och hustru samtidigt som regissör och skådespelerska är utan tvekan många, så fort jag i något sammanhang nämnt Angel har alla gått igång på hur trist det är med detta par och deras sätt att jobba tillsammans. Det här har jag full förståelse för då listan börjar bli lång nu vilket jag valt att bevisa genom att skriva ner vilka filmer de jobbat tillsammans med under de senaste tjugo åren. Under solen, Gossip, Sprängaren, Paradiset, Queen of Sheba’s pearls, Heartbreak hotel och nu Angel (då har jag säkert missat nån film…) För att följa upp det här tycks Helena Bergströms insatser i filmer med andra regissörer vara rena motsatsen med bara ett par-tre titlar. Beror det här på att hon alltid är uppbokad med sin man eller på grund av att ingen annan vill anlita henne?

I Angel spelar Helena Bergström Angelica – en föredetting inom musikbranschen som tillsammans med sin man Rickard (en blonderad Rolf Lassgård) suktar efter en comeback efter många års frånvaro och en ständigt sjunkande skivförsäljning. För att lyckas med den skiva som de båda arbetar på tillsammans som sångerska och gitarrist får de en snilleblixt inspirerad av Dylan, Joplin och Beatles som kommer lura alla, men kommer deras otroliga idé verkligen att hålla och hur framgångsrik är den egentligen när verkligheten hunnit ikapp de konspirerande tu?

Manusarbetet (bitvis) och filmidén till Angel är det som jag kan säga är positivt överraskande – i övrigt får jag en dos som är exakt uppmätt och helt utan spänningsmoment… Rolf Lassgård, Helena Bergström och Rickard Wolff som står för större delen av filmens skådespeleri börjar verkligen kännas gamla i sina tuffa kläder nu, med undantag för vissa bitar Wolff som håller än idag. Trots en del ljuspunkter blir deras insatser långt under medel och långt under vad jag kan ta seriöst när jag väl sitter i soffan och tittar. Och det är inte helt utan att jag fnissar till när en långhårig blonderad Lassgård svarar i telefonen med ett krystat ”Hallå baby”, eller när Wolff drar till med den givna textraden ”Angel, du är min ängel.” De här bitarna borde inte ha varit med i manuset i en ordentligt genomarbetad film då de är så otroligt fel.

Hela filmen tycks efter ett tag helt fel och min personliga bristningsgräns går när den väntade Helena Bergströmska gråtscenen kommer, jag vet inte om en propp satte sig i hjärnan på mig eller om min vänstra hjärnhalva tröck på nödstoppen för efter det här kommer jag knappt ihåg filmen – vilket är väldigt trist om man ska recensera densamma. Så tänkte jag att jag skulle ta mig tid att se om biten efter att Bergström öppnar tårkanalerna men jag kunde inte, det fanns inte tillräckligt mycket kraft i mig att förmå mig se om Angel och visst blir den här recensionen då en aning orättvis men om man ser till vad som har hänt har jag egentligen sagt allt som behövs sägas – filmens andra halva är så dålig att jag förträngt den.

Allt som visas har setts förut och inte ens i andra filmer av andra skådespelare utan av samma regissör, samma skådisar, samma kameramän, allt är likadant. Allt är identiskt. Dialogerna är tråkigt uppbyggda och typiskt svenskt hackiga – filmens handling är tråkigare än dialogerna och helt oengagerande, det är inte synd om Angel och det kommer aldrig bli synd om henne, hon är borta från scenen av en anledning och ska inte tillbaka dit – the end. Lassgård är en gammal räv och duktig på teater men på film har jag aldrig (förutom jägarna) tyckt att hans insatser varit tillräckliga. Wolff borde syssla med musik för det är han duktigare på – han passade bra i Änglagård men det är länge sen nu.

Kort sagt så är Angel alla Colin Nutley’s filmer i repeat, jag hoppas att denne trots sina filmer duktige regissör tar sig an något annan innan han förpassas till nån mörk grotta för sina senaste filmer. Han har ju talangen, men använder sig bara av säkra kort – är det pengarna som lockar månne? Statusen i att vara en av Sveriges mest sedda?

Mest positivt är utgåvan som trots den sunkiga 90-talsdesignen på omslaget har schysst bild och bra ljudspår. Extramaterial hittade jag inget, det brukar det väl vara på Nutleyfilmer eller hur? På det stora hela har SF skött sig medan resten inte direkt imponerar. Men som vanligt blir det succé såklart – Angel kommer ses på dvd om och om igen av oss svenskar, vi har ju inte så mycket att välja på just nu…

INGA KOMMENTARER