Amer

Amer är en stilsäker hyllning till giallogenren.


Plågsamt intima närbilder, blickar, betrakta, betraktas. Bildspråket är så underbart vackert. Beskurna scener som gör att man omöjligt kan förstå helheten, men ändå tillräckligt för att man med hjälp av fantasin lägger till, drar ifrån, tolkar och misstolkar.

Ana, en liten flicka som bor med sina föräldrar i ett stort hus, vindlande trappor och korridorer, skira gardiner som fladdrar i vinden. En mystisk svartklädd kvinna som smyger runt. Ana som smyger efter. Mamman som är arg. Morfar som ligger på en lit de parade i ett låst rum. Ana som är nyfiken på morfar. Man kastas in i handlingen, utan någon förklaring, knappt utan dialog. Hela tiden någon som betraktar.

Till slut blir jag nästan besvärad över hur tydligt voyeuristisk jag är. Som också tittar. Blickarna är hungriga, först på ett barns själviska, orädda och nyfikna sätt. Sedan är Ana tonåring. I äkta lolita stil med lite för kort klänning som fladdrar i vinden så man kan skymta hennes trosor. En hårtest i mungipan. Ana suger på den med svullna läppar. En hungrig blick, ett konstigt mor – dotterförhållande. Ett gäng motorcyklister, svettiga halsar med skäggstubb, krom, olja. Ana, sensuell och nyfiken. Mamman, tillrättavisande. Minimalt med dialog. Handlingen? Vart är den? Jag väntar, hoppas på att något ska knyta ihop scenerna. Väntar förgäves. Kan knappt skriva sammanhängande.

Jag blir så trött. Jag uppskattar inte filmer som är konstiga för konstighetens skull. Särskilt inte som de lurar mig att tro att det ska vara någon slags skräck/thriller film. Jag vill ha en handling. ”En av årets bästa filmer” – Quentin Tarantino, står det på omslaget. ”Vill du ta den här filmen?” Säger Tb, ägaren till den här sidan. ”Jag började kolla på den men den var för läskig.” Jag känner hur mina händer vill gnida sig mot varandra och min mun vill forma ett ”Excellent…” Så jag är så bedrövat besviken. Hade hoppats på schysst högkvalitativ intelligent thriller, istället får jag ett skevt relationslolitadrama, antydningar till incest och en förtryckt flicka/ung kvinna.

I sista delen, med en vuxen Ana börjar det likna något. Men eftersom jag då vet att filmen bara är 90 minuter så får jag inte upp några förhoppningar. Inget kan rädda filmen, inget kan knyta ihop den. Och jag har rätt. Jag blir inte överraskad av slutet, den vinner inte över mig på filmens sida. Men det kommer en skvätt blod eller två, så mycket kan jag avslöja.

Den manliga och kvinnliga blicken har en ganska jämn fördelning, båda könen är objekt och objektifierar. Men givetvis med en övervikt mot objektifiering av Ana, hela filmen igenom. Skådespeleriet är superbt, hos både vuxna och barn. Dock bryr jag mig inte det minsta om Ana, för jag får aldrig lära känna henne. Hon vippar runt i korta klänningar, putar med läppar och bröstvårtor, verkar befinna sig i sin egna lilla värld.

En hommage till slasherfilmernas föregångare Dario Argento, Mario Bava etc. Musiken är som sig bör av Ennio Morricone, Stelvio Cipriani och Bruno Nicolai.
Med sådan potential och drivkraft är det synd att filmen i det stora hela är tråkig. Och det är synd att varje gång jag ser den här sortens mer konstnärliga filmer så vet jag inte om det är jag som är totalt okultiverad eller helt enkelt ungen som ser att kejsaren är naken.

INGA KOMMENTARER