Gillar du Austion Powers? Tyckte du om Jacques Clouseau? Framstår James Bond som den perfekte hjälten? Då är det här rätt film för dig!


Här har du chansen att se en mix av Powers, Clouseau och Bond när Jean Dujardin svänger fram och förverkligar 60-talets gungande Rio de Janeirostämning. Iklädd kostymen och rollen som Agent 117, den bästa Frankrike någonsin har erbjudit från den statliga sektorn.

Agent 117 har blivit designerad till Rio, på ett uppdrag som borde vara lika lätt utföra som det är att köpa hem mjölk till flingorna. Han ska hämta hem en mikrofilm som avslöjar massvis av nazistförbrytare på flykt, allt är ordnat och det är bara att lämna en stor väska och hämta en mindre. Men väl på plats fokuserar sig den franske charmören sig på damerna runt hotellpoolen istället för att jobba. Samtidigt rör sig den Israeliska underrättelsetjänsten, Tyskarna och kineserna allt närmre, också i jakt på mikrofilmen. Det är något stort på gång och den enda som inte ser det är Agent 117, som istället fördjupar sig i urringningar och hur man på bästa vis kan dela ut månskensrepliker som får damerna att smälta.

Konflikten ökar och efter ett antal fatalt misslyckade mordförsök på Agent 117 så väljer han en sida och påbörjar ett samarbete för att kunna både äta kakan och ha den kvar. Tillsammans med den bländande överstelöjtnanten Dolorès (Louise Monot) beger han sig mot mikrofilmens ägare, som av en slump råkar vara en bindgalen f.d nazist – Von Zimmer (Rüdiger Vogler).

Och det är någonstans på vägen till Von Zimmer som Agent 117’s äventyr i Rio börjar ta ordentlig fart. Humorn startar med lite helfestliga schauvinistiska skämt från 117 som redan innan bevisat sig sakna både självdistans och verklighetsförankring. Han förolämpar med rasism, sexism och alla andra –ismer du kan tänka dig. Utan att slarva bort filmens komiska ton, eftersom de rör sig åt alla håll och ofta med en direkt respons. Men ingen går säker för 117’s dumma kommentarer. Jean Dujardin gör ett briljant arbete som den vilsna Bond-lookaliken som fastnat någonstans mellan Clouseau och Powers i utvecklingen. Varenda mening han yttrar har ett värde för Agent 117’s roll, som bara blir mer och mer humoristisk ju längre tiden går.

Detsamma gäller hela filmen faktiskt, som ganska snabbt utvecklas till en kavalkad av galna upptåg. Man får bara en chans i livet att se Robin Hood jaga en fullmunderad nazist i Rio mitt på ljusa dagen, en chans, så det gäller att ta den. Lägg till krokodiljakt, hippieorgier på stranden, fotosessioner, galna asiater med hämndbegär och massvis av damer i kortkorta kjolar som både frustrerar och distraherar Agent 117 så har du ändå bara en del av den här förträffliga komedin.

”Agent 117: Uppdrag i Rio” är inte inspelad på sextiotalet utan bara för ett par år sedan, en lurig film som spelats in och designats med stor omsorg. Jag svalde konceptet tillsammans med metspö och fiskare, till och med så lurad att jag blev tvungen att dubbelkolla. Jag var inte med på sextiotalet och har inte heller studerat inredning eller mode från den tiden, så jag är alltså en medelmåttig tittare i det avseendet och därför vågar jag påstå att 60-talet lever återigen i den här filmen och jag vill bo i den där världen istället för nutiden. Lockande och frestande – helt magnifikt!

Den här komedin är en av de roligaste jag sett i hela mitt liv. Frankrike brukar förknippas med välsmakande draman och kanske inte komedier av den här typen, därför är det extra roligt att Michel Hazanavicius slår både Austin Powers och Rosa Panternfilmernas Clouseau på fingrarna. Powers får en smäll för att det här är mognare men lika roligt och Clouseau för att Agent 117 är modernare, kvickare och inte lika beroende av rekvisita. Jag är mycket imponerad av jönsigheten, underligheten och roligheten i Agent 117’s andra filmatiserade uppdrag (ja, det finns en till film) och visst är det mycket att hävda att Agent 117 ligger ett snäpp ovan Peter Seller’s klassiker Clouseau men idag känns det helt korrekt. Agent 117 är den nya humoragenten som vi ska citera och apa efter. Den enda han inte slår på fingrarna är James Bond, för det klarar inte någon av. Han är för snabb.

Jag ger en 4:a i betyg. Ett poäng missas för de lånade humorbitarna, bröderna Coen citeras från The ”Big Lebowski” och några andra filmer får också citat, avsiktligt eller ej är ju svårt att avgöra, men bitarna är så definierade att det inte går att smälta. Förhoppningsvis har du större utbyte av dem. Det blir också ibland lite väl överdrivet under en del skottlossningsscener och några extra larviga småbitar här och där som inte riktigt faller på plats och istället för att bli roliga blir mer tjatiga och utanför filmens egna redan stora ram för vad som är möjligt.

Stort plus för extramaterialet som följer med, jättetrevligt att titta igenom och nästan en timme långt, med ovanligt innehåll tillsammans med det vi brukar få se. Där finns även en trailer för ”Agent 117: Uppdrag i Kairo” som nu finns med på min lista över filmer som måste ses. Den här bockar jag av från samma lista med ett leende på läpparna.

INGA KOMMENTARER