Hem Recensioner Komedi Agent 117: Up...

Agent 117: Uppdrag i Kairo

Agent 117: Uppdrag i Kairo

Hubert Bonisseur de La Bath håller stilen!


Första gången sågs vi i Rio och jag berömde Jean Dujardin’s spion OSS 117 för både det ena och det andra. Jämförelserna var likadana alla andra recensenters och James bond, Jaques Costeau, Austin Powers är givna att jämföra med. Så var det då i Rio. Nu möttes vi igen i Kairo, jag och Hubert Bonisseur de La Bath, som 117 egentligen heter och den här gången visade han sitt rätta jag.

För skillnaderna filmerna emellan är ganska stora. Där det vi ser i Rio är flamsigare och med större överdrifter och Kairo mer förnämt, dialogbaserat och exklusivt franskt i skämten. Jag misstänker att eftersom jag inte förstår många andra ord än baguette och Paris på franska, så missar jag många pinsamheter som hemmapubliken förmodligen vidgade mungiporna för.

På inget sätt är Uppdrag i Kairo en dålig film för det utan använder sig av helt andra knep för att locka fram skratten. Som arab och muslim-expert skickas OSS 117 till Egypten för att göra efterforskningar kring sin döde kollega Jack, ett ryskt skepp och ett revoltsuget gäng islamister. Med sin förmåga att aldrig säga rätt saker och alltid få problemlösningar serverade direkt i knät av slump spiller OSS 117 ingen tid. Han hinner faktiskt med mer under den korta tid han besöker Egypten än de äldsta i lokalbefolkningen nog hunnit, samtidigt som han skapar sig fiender både bland fransmän, egyptier, tyskar (Japp, det finns med nazister såklart) och säkerligen många i publiken. Agent OSS 117 har anlänt och det är bara att flytta på sig eller riskera att bli förolämpad!

Det är i stort sett samma team som skapat båda filmerna och det syns. Stilen är exakt densamma, det är detaljerat arbete för att här skapa en femtiotalsstämning som fungerar, med flärdiga klänningar, korta kostymbyxor och vackra frisyrer. Handlingen ligger närmare de mer seriösa Bond-filmerna men med en glassigare hjälte som är allt än en gentleman. Jean Bruce spelar mycket på ironi, pinsamheter och missförstånd för att få fram humorn och det lyckas väldigt bra mot den senare halvan av Uppdrag i Kairo, medan den tidigare introducerande delen inte direkt lockar till mer än fortsatt intresse att titta.

Det är lite mindre kalabalik, lite mindre fysiskt roligt och Jean Dujardin verkar inte riktigt i samma roll som han senare verkligen skulle bemästra i Rio. Ändock fungerar det här utan några problem och uppdraget i Kairo är bitvis riktigt fantastiskt att följa, ju längre filmen löper och desto intrikatare spionbiten blir, desto roligare blir också hela filmen att titta på.

Uppdrag i Kairo har även en riktigt stark och välspelad kvinnlig medhjälpare till OSS 117 som inte för glömmas, hennes insats gör den här filmen till ytterligare en anledning att inte missa. Jag talar ”såklart” om Bérénice Bejo, som jag aldrig hört talas om innan, men nu förstår att jag sett både lite här och där förr. Bland annat som Christiania i A Knights tale från 2001.

Om du som mig gillade Uppdrag i Rio så kommer du inte att bli besviken av det här, fel ordning är rätt ordning att se de här filmerna. Rio först sen Kairo alltså. Rio är roligare medan Kairo bygger upp en värld kring Jean Dujardin. Det går säkert bra att se filmerna i ”rätt ordning” också, men jag tror det finns risk att Uppdrag i Rio förblir osedd då. Hur du än gör, se till att se båda filmerna och ta gärna en titt på originalet från sjuttiotalet också!

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)