Aftershock (Tangshan dadizhen)

Som ett slag i magen. Flera gånger om.


Vi befinner oss i Tangshan, Kina och året är 1976. Ett älskande par stökar omkring i en lastbil på gatan medan deras barn sover sött hemma i lägenheten. Så skakar det till. Och en gång till, kraftigare, innan lugnet utbyts mot ett konstant skakande. Innan de två föräldrarna ens har hunnit titta ut genom skynket som gett dem skydd mot insyn så har marken utanför börjat öppnat sig, sprickor löper efter husväggar med ofattbara hastigheter och panik råder överallt. Det finns inte ens tid att reagera innan ett inferno på jorden har skapats. Tangshan är på väg att förgöras i form av 1900-talets dödligaste jordbävningskatastrof och när det hela är över, vilket inte tar någon lång stund – så har en kvarts miljon människor avlidit.

Mitt i händelsernas centrum så bevittnar vi decimeringen av en vanlig familj på fyra som är åtskilda under katastrofens intåg. Föräldrarna, som rusar så snabbt de kan för att undsätta sitt tvillingpar, juvelerna i deras liv och – de sovande barnen som somnat tillsammans men som vaknar upp åtskilda. Delandes bördan av en betongplatta över sina kroppar. De lever, men ett svårt beslut måste tas innan räddningsmanskapet kan inleda något arbete för att lossa dem. För att rädda en av de små så är riskerna nästan hundra procent att den andre dör på grund av betongplattans råa vikt. Deras mor, som redan gråtit slut på sina tårar och skrikit slut på sin röst tar ett motvilligt beslut – och det kommer att följa henne i resten av hennes liv. Vilket även vi i publiken kommer göra, efter att den inledande chocken har lagt sig.

Aftershock (som inte ska blandas ihop med den kommande Eli Roth-filmen med samma namn) är en resa från sjuttiotalets Kina till dagens modernare samhälle. Från det att jordbävningen skedde 1976 så har landet plågats av minnen och återuppbyggnationen av Tangshan (med mera) och hela den här bördan har i filmen lagts på de överlande i familjen Fang. Deras liv präglas av det som hänt och trots att åren går så förändras inte mycket. Minnen är för starka för att släppa och alla de bortryckta människorna som avled under Tangshan-jordbävningen skapade ett emotionellt kaos hos befolkningen. Du förstår säkert själv att en händelse som denna präglar ett helt land, då en kvarts miljoner människor försvann i rasmassor eller på andra sätt och lämnade flera miljoner direkt besläktade att sörja. Inverkan på samhället, relationer, staten var enorm och är oundvikligen ett svårläkt sår i Kinas historia.

Att Aftershock förmedlar känslan av kampen i uppgivenheten är uppenbar så snart du kommit över de inledande tårkrävande scenerna. ”Lyckan står den starke bi” säger man och sällan har jag sett en film som så blygsamt anammar det ordspråket. För utan att bli alltför melodramatisk, genom att hålla sig till den kinesiskt traditionella artigheten och blanda in ungdomens kontraster så förvandlas filmatiseringen av Ling Zhang’s novell till en närmast fulländad historia som förlitar sig på slumpen som förlösande faktor. I en värld där blod, svett och tårar förväntas vara en investering i varje projekt oavsett storlek. Välspelad och mycket välskriven baserat på hur väl jag kan bedöma ett språk jag inte förstår, men det känns övertygande scen efter scen…

Sensationalismen som vanligtvis kommer med den här typen av film antingen i PR-sammanhang eller i omskrivna och mer attraktiva handlingar uteblir helt och hållet. Omfattningen på katastrofen, den konstanta påminnelsen åratal efteråt och de avlidnas minne respekteras genom en värdig film där budskapet om medmänsklighet, ödet och kampen står främst. Inte heller dras de mest tårdrypande scenerna ut i onödan för att öka den emotionella inblandningen hos publiken. Och trots det är Aftershock ett ordentligt slag i magen som ordentligt chockerar både på ett visuellt och emotionellt plan.

En stor applåd till alla inblandade och ett välförtjänt toppbetyg. Aftershock är en film som ställer katastroffilmerna som saknar verklighetsförankring i skamvrån och verkligen får sin publik att förstå vad det innebär när naturens krafter ”slår tillbaka”.

INGA KOMMENTARER