404 - Sidan kunde inte hittas.
Vi ber om ursäkt, sidan du försökt nå finns ej.
Du kan gå till hemsidan

VÅRA SENASTE INLÄGG

Malin Åkerman i Cottage Country

Underhållande skräckkomedi med grymma Malin Åkerman


Finns det något bättre än skräckkomedier? Inte mycket om jag får säga mitt. Blod, terror och skratt i samma paket, här med en fenomenal Malin Åkerman ihop-parad med den alltid stabile Tyler Labine som är mest känd för en annan skräcktemad komedi, Tucker & Dale vs Evil. Har du sett den? Då kommer Cottage Country att kännas väldigt bekant även om den är väldigt annorlunda.

Filmen handlar om paret Todd (Labine) och Cammie (Åkerman) som tar en välbehövlig time-out från jobb och stress i familjens gemensamma stuga vid sjön. Todd hade tänkt sig en långhelg innehållande mys och ett romantiskt frieri men planerna grusas när hans bohemiskt lagde bror (Dan Petronijevic) och hans än mer frigjorda flickvän Masha (Lucy Punch) dyker upp oanmälda. Helgens början blir en lång plåga och Todd måste övervinna sin rädsla för konflikter; för att skicka hem brodern. Ett par ogenomtänkta yxhugg senare är problemet löst, men istället för romans och rödvin vid bryggan så blir den här helgen rödfärgad av något annat.

Cottage Country DVDAllt tas till det yttersta när Åkerman och Labine briljerar fram en osannolik mordhistoria som aldrig slutar lägga till lager av komplikationer och udda karaktärer. Ett enda misstag (om än väldigt allvarligt) leder in på outforskat territorium och parets relation utmanas konstant av nya problem. Vad gör man till exempel när ett gäng hippies dyker upp för att ha fest med någon man precis dumpat i sjön? Eller hur väver man på bästa sätt ihop en tät lögn till polisen och när allt hopp är ute, vem skyller man på?

Cottage Country är en rolig film som sätter Tyler Labine på tronen som kungen över de kanadensiska skräckkomedierna. Jag gillar honom verkligen som skådespelare och jämför gärna med Simon Pegg så som han agerade i Shaun of the Dead, där samma vardagliga karaktärer hamnade mitt i helvetet utan att ha en enda aning. Tillsammans med Malin Åkerman som här gör den bästa och roligaste rollen jag sett henne i fås det till ett dynamiskt par vars relation verkligen överraskar med lika många svängar i personligheterna som det är i handlingen. Humoristiska biroller av Lucy Punch, Benjamin Ayres och Dan Petronijevic håller igång dialoger och hjälper ytterligheterna till det bästa de kunde bli.

Filmen i sig bräcker inte Tucker & Dale vs Evil som blir den givna referensfilmen även om det bara är Tyler Labine som rakt av knyter samman de två. De är snarlika i berättandet, humorn är av samma art och liknelserna i händelseförloppet många. Har du inte sett någon av de här två filmerna så rekommenderar jag en helkväll med båda. Värm upp med Cottage Country och fortsätt med den starkare och roligare Tucker & Dale. Gillar du skräckkomedier så kommer du definitivt att ha en rolig helkväll, och det är ju aldrig fel!

Hundraåringen-tävling

Om du missade på bio har du chansen att ta igen det nu!


Den 28:e April släpps en av årets största bioframgångar på DVD/BD/VOD och hela hadderajan och glädjande nog har vi fått möjligheten att med Buena Vista Sverige lotta ut inte en utan tre exemplar av filmen på bluray. Varav ett är signerat av Robert Gustafsson!

Hundraåringen handlar om den livsvane åldermannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) som efter ett långt och händelserikt liv hamnar på ålderdomshem där han får fira sin berömvärda hundraårsdag. Men istället för att äta tårta och sjunga samma gamla sång för hundrade gången så rymmer Allan genom ett fönster; för att snart bli inblandad i en mängd olika äventyr.

För att vara med och vinna filmen krävs det inte mycket mer än lite intelligens och fantasi. Svara på de två frågorna nedan och skicka dina svar till kontakt@filmforalla.se före den 29:e April så är du med i tävlan. Glöm inte att skicka med adress, då vi inte kan skicka ut priserna på chans. Förstapriset är en signerad bluray, 2-3:e pris osignerade blurays.

Fråga 1:

Vem skrev boken som filmen baseras på?

Fråga 2, Motiveringsfråga

Vilka bus kommer du hitta på när du är 100 år? (Ju roligare bus ju större chans att vinna.)


Trailer

Hela Familjen i Farväl till Maffian

DeNiro i maffiasammanhang, det fungerar jämt.


När den amerikanska familjen Blake flyttar ut på landet i franska Normandie borde deras största bekymmer handla om att passa in i det för dem annorlunda samhället. Men det är ingenting jämfört med det dubbelliv de lever under amerikanskt vittnesbeskydd, med de ihärdigaste brottslingarna efter sig; den italienska maffian. Fred (Robert DeNiro) angav sin tidigare brottsfamilj och flydde för glatta livet men har svårt att komma undan det förflutna. Normandie verkar lovande men det gäller att familjen anpassar sig för att inte sticka ut, en ansträngning som inte är den lättaste när problemlösning á maffia alltid varit de bäst fungerande.

“Kul!” är det första jag tänker när jag får hem Farväl till Maffian och ser Robert DeNiro som frontfigur för den sorts film som han gör allra bäst. Nuförtiden alltså. Komiska maffiafilmer där han får spela ut som fadersfigur eller starke man med minst lika starka karaktärer “under” sig. Bland dem ser vi Tommy Lee Jones som en strikt övervakare och Michelle Pfeiffer som Maggie Blake, familje-modern med förkärlek till konfliktlösning av det explosiva slaget. Också de två ungdomarna Belle (Glee-stjärnan Dianna Agron) och Warren (debuterande John D’Leo) bidrar med minst lika mycket som veteranerna i en genomgående välspelad film. Vilket vore knepigt annars med tanke på vem som regisserat och vilka som är med.

Farväl Till Maffian BDDe är alla gangsters på ett sätt eller annat och karaktärsgalleriet kommer till liv under Luc Besson’s regi där det likt de flesta av hans tidigare filmer både erbjuds stora portioner humor och ordentligt ögonbrynshöjande våldsamheter. Hela Farväl till Maffian ses med fördel som en feelgood-film eftersom den är humoristiskt lagd men ändå lyckas berätta en fångande handling där ond bråd död och dramatiska romanser går hand i hand. Actionscenerna och det stora avslutet lämnar en del att önska men det gör mig inte besviken, även om jag tycker att fel personer gör mycket av det viktiga.

För DeNiro en perfekt roll lite mer i bakgrunden än fodralet antyder och lite av en hyllning till honom som skådespelare inom genren. Hans roll cirkulerar mycket runt att minnas och att komma överens med det förflutna och han får bland annat nöjet att sväva ut om hur gangsterlivet ter sig under en biovisning av Goodfellas (Maffiabröder), filmen som tillsammans med Taxi Driver gjorde honom till den legend han är idag. (Bland mycket annat.) Den här personliga resan är otroligt mysig att följa med på trots att den närmar sig att totalt tappa kontrollen över att det är en spelfilm för att istället bli en Q&A med DeNiro inte som Fred Blake utan som just, DeNiro.

En rolig film som håller sig intressant och gör mig lika nöjd med den som när jag såg fodralet första gången. Inte Besson’s bästa produktion men gott och väl lättsamt underhållande med en släng av den våldsamma värld som den organiserad brottslighet alltid innebär.

Divergent Tävling

Divergent Tävling. Vinn biobiljetter!


Divergent är en emotsedd filmatisering av början på Veronica Roths dystopiska science fictiontrilogi (som görs i fyra filmer) och handlar om Beatrice Prior som står i valet att stanna med sin familj eller vara den hon innerst inne är, under den dag då alla sextonåringar måste välja vilken “grupp” i samhället de tillhöra för resten av livet. Hennes val överraskar alla, inklusive henne själv och i kaoset som uppstår blir hon tvungen att avgöra vilka hennes verkliga vänner är, och vilka som är falska.

Vi har nöjet att med Nordisk Film erbjuda 2 biobiljetter till 5 vinnare som i lugn och ro kan utforska världen i Divergent på stora duken. Allt du behöver göra för att vara med och tävla är att svara på ett par frågor och skicka dina svar till oss på kontakt@filmforalla.se för innan den 30:e April.

Fråga 1:

Vad föreställer Beatrice Priors tatuering?

Fråga 2, Motiveringsfråga

Om du skulle tatuera något, eller redan har gjort det. Vad och varför?

Trailer

Med svängig musik och en trevlig liten historia tar belgiske Wouter Bongaerts med oss in i glasburen på en spartanskt inredd djuraffär. Där sitter den lilla musen Snickers hoppandes att någon ska välja hen, trots att hen har så väldigt stora öron.. Så stora att till och med kackerlackorna förnöjt roar sig åt dem. Stackarn…

Mouse for Sale är fyra minuter mysigt till trevlig musik (av Olivier Wery) som gör en grå dag lite roligare. Det är Wouter Bongaerts examensuppgift från hans studier i Genk och filmen har valts till så många festivaler att jag inte kommer lista dem här, ta istället en titt på Bongaerts blogg där man också kan läsa om vad han jobbar med för stunden. Vill du inte det så rekommenderar jag att hålla ögonen öppna efter kortfilmen MIA som produceras med hjälp av Vivi Films och ser helt fantastisk ut. (Vivi Films som varit inblandade i Trion från Belleville bland andra!) Jag lägger med en video till den också såklart.

Mouse for Sale

”Mouse for sale” – animated short film from Wouter Bongaerts on Vimeo.

MIA – Teaser

A.C.O.D - Adult Children of Divorce

A.C.O.D = I.L.P (I-Landsproblem)


A.C.O.D är en förkortning för “Adult Children of Divorce” och ACOD’s är personer som på ett sätt eller annat präglas av sina föräldrars skilsmässa. I vuxen ålder. Det kan vara personer som inte gör annat än beskyller sina päron för sina egna tillkortakommanden, vanliga Svenssons. Eller de framgångsrika som jobbar stenhårt för att inte upprepa föräldrarnas misstag. Extrema exempel finns det också och givetvis är det ett sådant vi följer här, där ordet barnrumpa och frasen förstavärlden-problem verkligen känns högaktuella i försöket att trolla komedi ur separationer, utan att det en enda gång blir roligt.

I Carters familj skapas kaos när hans yngre bror Trey bestämt sig för att låta kyrkklockorna ringa. Han ska gifta sig och hans högsta önskan är att både mamma och pappa är med på bröllopet, samtidigt. Problemet är bara att ingen av dem tål den andre och därför blir det Carters uppgift att medla, samtidigt som han försöker hela de sår som deras skilsmässa och alla bråk en gång gett honom. Det blir en hektisk tid där karriären och förhållandet med flickvännen får honom att fundera på om det verkligen är värt allt slit att tillhöra en familj, eller om det inte vore bättre att bara säga upp sig och helt enkelt inte vara med längre.

Som film är A.C.O.D ungefär lika givande som serien Vänner där förstavärldsproblem var på agendan i varenda avsnitt, minus den komiska timingen och den enorma framgången. Där fanns det positiva karaktärer med humoristiska personligheter medan A.C.O.D erbjuder vaniljaktiga efterapningar av “Den Vilda Jakten På Lycka” eller valfri annan komedi där Adam Scott spelar den ledande rollen. Scott har bara en roll som han visat upp tillräckligt nu och är det någon som borde förvisas till biroller under resterande karriär så är det han. (Den enda gången han varierade sig var I The Secret Life of Walter Mitty där han har skägg, men i övrigt är exakt likadan.)

I övriga stelt formade roller ser vi Catherine O’Hara som den galna modern, Richard Jenkins som den galne fadern och Clark Duke (The Office, Kick Ass 2) som lillebror Trey. O’Hara och Jenkins spelar bra med inlevelse men deras roller förvånar inte och är stöpta i 100-åriga formar. De mindre rollerna (främst Jessica Alba & Mary Elizabeth Winstead) betonas med just “mindre” då de likt möss tassar runt huvudrollen Carter, vars öde som vuxen med skilda föräldrar inte direkt får mig att hålla andan. En till veteran går till spillo bredvid Jenkins & O’Hara i Jane Lynch. Hon försöker desperat ta plats som Carters terapeut med sina egna halvlömska motiv men blir likt den komiska virvelvinden Amy Poehler mest en adrenalinkick när filmens puls närmar sig livshotande låga nivåer. De knuffas ur bild innan de hinner börja påverka – för att Scott ska kunna ojja sig fram och tillbaka i en medelklasskris som egentligen inte är annorlunda någon annans.

Nej, A.C.O.D lyckas inte vara den roliga satir runt äktenskap som den försöker vara, det är inte ens en halvlustig film. Det finns gott om öppningar och talang för att göra något bra av det här men det är långt ifrån tillräckligt galet eller roligt. Det är på gränsen till fegt.

Men jag sitter av tiden och tar en titt på extramaterialet som består av 6 olika tagningar när Amy Poehler ropar “Det brinner!” och några lyckade mock-reklamfilmer om ACOD’s samt en seg bakomfilm.

Alltihop känns ungefär lika drygt som det var när mina föräldrar skilde sig, när de då gjorde mig till en framtida A.C.O.D… En förkortning på ett i-landsproblem som jag aldrig mer kommer att använda mig av, för det är nog den jolligaste förkortningen av det mest onödiga uttrycket jag någonsin hört.