Hem Recensioner Thriller A Horrible Wa...

A Horrible Way to Die

A horrible way to die

Ett personligt och intimt möte i indietappning.


Sarah kämpar för att övervinna suget. Hon är en föredetta alkoholist som flyttat från sitt förflutna och startat på nytt. Hennes liv är långt ifrån spännande utan utspelar sig i vanlighetens tecken med gruppmöten, arbetet och ett trevande möjligt förhållande med vännen Kevin, som också han lever på ungefär samma villkor.

Någonstans utanför den här sfären av ångest och kämparvilja (som kan jämföras med Vera Farmiga’s roll Irene i Debra Graniks ”Down to the bone”, likheterna är många både stil och skådespelarmässigt) så följs även en man med ett mörkt förflutet och väldigt få hämningar. På en våldsam resa över delstatsgränserna rör sig Garrick Turell på flykt från polisen, han är på väg hem för att besöka sin före detta flickvän Sarah…

Adam Wingard har med sin väldigt rikt kryddade stil skapat en intensiv berättelse som mycket väl kan tas som direkt sanning i hur det hela presenteras. Avskalat med en gråblå ton i bilderna och en gungande kamera som ökar sina rörelser beroende på vilken känsla Wingard försöker förmedla och oftast så lyckas han utan att gå så långt som Blair witch med sin dynamiska närhetsteknik att återskapa en ryslig stämning bara baserat på bilderna.

A horrible way to die spelar främst på bilder, normalitet och duktiga skådespelare som klarar av att hålla sina roller varma i kläderna, samtidigt söker ljudspåret ständigt efter vår uppmärksamhet genom att aldrig riktigt släppa taget. Det ligger alltid något ljud i bakgrunden och pyr, vilket i sin tur avväpnar nödvändigheten att skapa chockerande snabba klipp. Wingard kan avslöja väldigt brutala bilder med långsamma panoreringar och tvinga vår nyfikenhet till att vilja se det som vi väl egentligen via instinkt inte skulle titta på annars.(?) I vanliga mindre kreativa fall så skulle vi få hela paketet presenterat direkt, i A horrible way to die är det som om vi tvingas öppna presenter med vänsterhanden (höger för er vänsterhänta) utan att få använda tummen.

Berättelsen är lågmäld och opretentiös med en ganska lättförutsedd snurr mot slutet som för den delen inte besviker. Det hela går från den ena sidan av Wingards stil till den andra – mer råa och på något sätt, i bedrövelsen så är det befriande att alla ledtrådar och de två separata huvudrollerna vävs ihop. Mot sluttampen av A horrible way to die är det svårt att inte känna vanmakt kring händelserna i bild, vilket jag finner väldigt ovanligt i denna typen av film.

En klar fyra till den här utmanande och annorlunda thriller/skräckfilmen som vänder på det typiska och tar tillvara på det som vanligtvis glöms bort, utan att för den delen bli tråkig. Precis som Red, White & Blue, en annan release från Njutafilms så är det här väldigt personligt filmskapande där berättelsens ton är den största triumfen – A horrible way to die hade kunnat vara en riktigt tråkig film, men är och förblir den raka motsatsen eftersom blandningen spänning, bra skådespel och lagomt med gore går väldigt bra ihop.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)