Hem Recensioner Komedi A film with m...

A film with me in it

A film with me in it

Framför er på tv är det olyckan ni får se.


Mark (Mark Doherty) är en Stig-Helmertyp som bor i en fallfärdig lägenhet, han har slarvat bort hyrespengarna de senaste tre månaderna och hans flickvän är på väg att lämna honom. Till tröst har han bara Pierce, (Dylan Moran) en manusskribent som också slarvar bort hyrespengarna och kämpar på med sitt nya magnifika manus i ett desperat försök att räta ut sitt brokiga liv.

Just den här dagen borde ingen av dem ha varken klivit ur sängen eller ens öppnat ögonen när väckarklockorna ringde. För det kommer bli en riktigt märklig dag, fylld av svart humor, döda djur, döda människor och en enorm handfull irrationellt beteende. För vad gör man egentligen när olyckan kommit på besök för att stanna?

Helt plötsligt står Mark inför flera svår dilemman efter att hans bror och hyresvärden båda dött från märkliga olyckor i hans lägenhet. Ett dödsfall kan man ju förklara för polisen. Men två? Han ringer in Pierce, som letar uppslag för sitt filmmanus och gärna tjattrar med Mark om potentiella öppningar. Han har inte en aning om att han snart kommer kliva in i det perfekta manuset – i Marks lägenhet.

I en dunkelt belyst, blåtonad men färgrik lägenhet i ett regndystert England utspelar sig en film som jag inte kan minnas mig sett liken till förr. Fullproppad med kolsvart morbid humor som verkligen lockar en till gapskratt över de hemskaste händelser gör ”A film with me in it” succé hemma i soffan. Jag njuter av de snygga bilderna, de långdragna scenerna, dialogen mellan Mark och Pierce som i sig närmar sig det morbida även de. Och det är inte allt. Ett virrvarr av relationer uppenbarar sig, Mark måste mota polisen i dörren och det som borde kunnat lösts med ett enkelt telefonsamtal urartar till en maffia-inspirerad kedja av händelser. ”A film with me in it” är en fullträff som jag sent kommer glömma, en film som passerar i bakgrunden men egentligen borde stå längst fram i kön för att ta emot världens hyllningar.

Ok, det finns några nackdelar, där en seg inledning spelar roll då det tar väldigt lång tid att få lära känna karaktärerna, som istället blir riktigt välutvecklade, kanske lite för mycket. Det är inte heller särskilt sympatiska människor du kommer att få titta på, ett par slackers som aspirerar i branscher där de i realiteten inte har en chans, ingen av dem innehar heller den där Seth Rogen-slacker-älskvärdheten. Men å andra sidan finn det inga regler som säger att man måste tycka om huvudrollsinnehavare, eller att de måste vara karriärister, eller ens närvarande mentalt.

Du måste ta det normativt osannolika, (som även nämns i filmen som ett litet försvarstal) och kasta ut det genom fönstret, för det finns inget fotfäste i vad som är sannolikt i den här filmen. Händelsekedjan som spelas upp är inte omöjlig, men känns lika trolig som att jorden skulle vända rotationsriktning flera gånger per dygn helt plötsligt. Det är inspelat med en jordnära grund där det känns som om att vi får vara med i lägenheten, det märks inte av att det är en film som spelas upp utan mer som om att jag kommit på dessa två herrar i ett väldigt kritiskt läge under deras livs förmodligen jobbigaste dag. Väldigt intimt filmat i en rökdimmig lägenhet som påminner om Jean Pierre Jeunets typiska omgivningar, se ”Delicatessen”.

Jag ställer mig mycket positiv till den här morbida lilla historien om två män i England som hade gjort bättre i att göra rätt från början. Nu blev det inte så och istället får vi nöjet att följa deras eskapader i en lägenhet på dryga 60 kvadratmetrarna, där blodet fortfarande är varmt på golvet och hunden har slutat skälla sen några timmar tillbaka. Jag rekommenderar den här filmen varmt till alla som gillar komedier med ett par extra kryddmått kol, allt som serveras är nämligen svart.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)