A.C.O.D - Adult Children of Divorce

A.C.O.D = I.L.P (I-Landsproblem)


A.C.O.D är en förkortning för “Adult Children of Divorce” och ACOD’s är personer som på ett sätt eller annat präglas av sina föräldrars skilsmässa. I vuxen ålder. Det kan vara personer som inte gör annat än beskyller sina päron för sina egna tillkortakommanden, vanliga Svenssons. Eller de framgångsrika som jobbar stenhårt för att inte upprepa föräldrarnas misstag. Extrema exempel finns det också och givetvis är det ett sådant vi följer här, där ordet barnrumpa och frasen förstavärlden-problem verkligen känns högaktuella i försöket att trolla komedi ur separationer, utan att det en enda gång blir roligt.

I Carters familj skapas kaos när hans yngre bror Trey bestämt sig för att låta kyrkklockorna ringa. Han ska gifta sig och hans högsta önskan är att både mamma och pappa är med på bröllopet, samtidigt. Problemet är bara att ingen av dem tål den andre och därför blir det Carters uppgift att medla, samtidigt som han försöker hela de sår som deras skilsmässa och alla bråk en gång gett honom. Det blir en hektisk tid där karriären och förhållandet med flickvännen får honom att fundera på om det verkligen är värt allt slit att tillhöra en familj, eller om det inte vore bättre att bara säga upp sig och helt enkelt inte vara med längre.

Som film är A.C.O.D ungefär lika givande som serien Vänner där förstavärldsproblem var på agendan i varenda avsnitt, minus den komiska timingen och den enorma framgången. Där fanns det positiva karaktärer med humoristiska personligheter medan A.C.O.D erbjuder vaniljaktiga efterapningar av “Den Vilda Jakten På Lycka” eller valfri annan komedi där Adam Scott spelar den ledande rollen. Scott har bara en roll som han visat upp tillräckligt nu och är det någon som borde förvisas till biroller under resterande karriär så är det han. (Den enda gången han varierade sig var I The Secret Life of Walter Mitty där han har skägg, men i övrigt är exakt likadan.)

I övriga stelt formade roller ser vi Catherine O’Hara som den galna modern, Richard Jenkins som den galne fadern och Clark Duke (The Office, Kick Ass 2) som lillebror Trey. O’Hara och Jenkins spelar bra med inlevelse men deras roller förvånar inte och är stöpta i 100-åriga formar. De mindre rollerna (främst Jessica Alba & Mary Elizabeth Winstead) betonas med just “mindre” då de likt möss tassar runt huvudrollen Carter, vars öde som vuxen med skilda föräldrar inte direkt får mig att hålla andan. En till veteran går till spillo bredvid Jenkins & O’Hara i Jane Lynch. Hon försöker desperat ta plats som Carters terapeut med sina egna halvlömska motiv men blir likt den komiska virvelvinden Amy Poehler mest en adrenalinkick när filmens puls närmar sig livshotande låga nivåer. De knuffas ur bild innan de hinner börja påverka – för att Scott ska kunna ojja sig fram och tillbaka i en medelklasskris som egentligen inte är annorlunda någon annans.

Nej, A.C.O.D lyckas inte vara den roliga satir runt äktenskap som den försöker vara, det är inte ens en halvlustig film. Det finns gott om öppningar och talang för att göra något bra av det här men det är långt ifrån tillräckligt galet eller roligt. Det är på gränsen till fegt.

Men jag sitter av tiden och tar en titt på extramaterialet som består av 6 olika tagningar när Amy Poehler ropar “Det brinner!” och några lyckade mock-reklamfilmer om ACOD’s samt en seg bakomfilm.

Alltihop känns ungefär lika drygt som det var när mina föräldrar skilde sig, när de då gjorde mig till en framtida A.C.O.D… En förkortning på ett i-landsproblem som jag aldrig mer kommer att använda mig av, för det är nog den jolligaste förkortningen av det mest onödiga uttrycket jag någonsin hört.