404 - Sidan kunde inte hittas.
We're sorry, but the page you are looking for doesn't exist.
Du kan gå till hemsidan

VÅRA SENASTE INLÄGG

dåligt med extramaterial


Filmproducenter – varför så snåla med extramaterial?


Det är förvånansvärt att så många filmproducenter tycks helt ointresserade av att släppa en DVD- eller Blu-rayutgåva tillsammans med hyggligt extramaterial. Det är som om man inte förstår att det finns en fanbase som önskar mer än bara filmen. Eller tror man att all DVD- och Blu-raypublik numera streamar filmerna, lagligt eller olagligt, så att allt extra utöver filmen produceras för döva öron?

Framför allt svenska filmproducenter är extremt slöa på extramaterialsfronten. När väl Snabba Cash (2010-2013) kom i en lyxboxversion (med 4 skivor) fanns det fortfarande inget kommentarspår. Samma sak när det gällde storsäljare som Solsidan (2010-), Män som hatar kvinnor (2009) och Arnfilmerna (2007-2008).

Bo Widerbergs Mannen på TaketMen det finns några få lysande undantag. 2-discversionen av Bo Widerbergs gamla klassiker Mannen på taket (1977) hör till dessa. Här bjuds vi inte bara på en diger och uttömmande dokumentär om Bo Widerberg som regissör, porträttet är dessutom allt annat än artigt. Stefan Jarl säger bland annat Widerberg kunde vara djupt deprimerad ibland och då bara ville prata skvaller. Agneta Elers-Jarleman berättar att Widerberg närdes av konflikter och därför splittrade teamet.

Som om inte det vore nog får vi ett kommentarspår till filmen med Ronny Svensson, Sven Wollter och Stefan Jarl. Ronny Svensson är extremt påläst, vilket gör att han frågar det man själv vill ha svar på som tittare: Hur fick ni allt det där blodet in i rummet? Är det där en uppbyggd scen eller ett riktigt poliskontor? Är han som spelar knarkaren en amatörskådespelare?

Det som förvånar är när den amerikanska TV- och filmindustrin ligger på latsidan. AMC ger i princip inte de europeiska filmköparna något extra när man släpper Mad Men för region 2. Knappt ett enda kommentarspår på någon av de första sex säsongerna är ju närmast en skandal, och många av de dokumentärer som medföljer boxarna har redan publicerats på andra kanaler och fanns därför redan på YouTube för skivsläppet.

Lika svårt är det att begripa att ABC och Paramount kan ge ut ännu en jubileumsbox med Twin Peaks (1990-1992), som har precis samma brister som den förra boxen. Inte heller i denna ingår några regissörskommentarer. För att hitta dessa måste man se till att komma över den första DVD-utgåvan som kom för tio år sedan.

Tack och lov finns det en uppsjö med guldkorn, detta trots att de amerikanska producenterna oftast släpper de bästa DVD- och Blu-rayutgåvorna i just USA. När det hela ska flyttas över till region 2 händer det ofta att mycket av extramaterialet försvinner i rationaliseringen.

Att AMC är snåla när det gäller Mad Men (2007-) är förvånande, eftersom boxarna med Breaking Bad (2008-2013) ger köparen valuta för pengarna. Ja, faktum är att Breaking Bad-utgåvorna blir bättre och bättre för varje säsong. Under de sista tre säsongerna får varje avsnitt kommentarer. Plus också att delar av klipparen Kelly Dixons podcast filmats och ingår i den tredje boxen.

En av de höjdare som jag gottat mig åt under de senaste åren är de olika samlingsboxarna om Alien (1979-1996), här har varje säsong inte bara har ett utan flera olika kommentarspår plus ett stort antal unika dokumentärer. Vi ska heller inte glömma TV-serien Seinfeld (1990-1998), som får anses vara en pionjär när det gäller att ge fansen det där lilla extra i samband med DVD-släppet.

Vuxna Människor DVDNär det gäller svenska utgåvor med fullgott extramaterial är de få. Men två filmer där upphovsmakarna har ansträngt sig för att ge köparna innehållsrika kommentarer är Vuxna människor (1999) och Låt den rätte komma in (2008). Fredrik Lindström och Felix Herngren är mycket pratsamma, informativa och roliga när de berättar om hur scenerna i Vuxna människor vuxit fram. Och precis lika engagerade är Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist när de pratar om casting, logik med mera i Ajvide Lindqvists vampyrdrama i Stockholm.


DVD och Blu-ray med sensationellt bra extramaterial:

– Alien (box)
– Breaking Bad (box)
– Seinfeld (box)
– Mannen på taket (dubbel DVD)
– Vuxna människor och Låt den rätte komma in (för kommentarspårens skull)

DVD och Blu-ray med överraskande dåligt extramaterial:

– Mad men
– Snabba Cash
– Solsidan
– Woody Allen (samtliga filmer)
– Twin Peaks (den senaste jubileumsboxen)

Short Halloween

Jakten på godis kan lämna sina blodspår.


Red Sneakers Media har tagit väl tillvara på Mark Thibodeau’s story från serievärlden i The Last Halloween, en kortfilm som löper 10 minuter och under dessa framkallar gott om ångest för mig som tittar. Med en mix av humor, spänning och skräck visar de hur framtidens jakt på godis under Halloween, vår nyadopterade högtid, (suck) kan få digra konsekvenser. Fyra barn knackar dörr och går de tomhänta, ja då blir det ju såklart bus.

För mer information om Red Sneakers Media som gjort fler intressanta kortfilmer, kolla deras Facebook, Hemsida eller Youtube-kanal. Men innan dess, varsågod – en lektion i varför det är bäst att alltid ha lite godis hemma.

The Last Halloween

Angelina Jolie är Maleficent

En av de allra bästa från Disney! Någonsin!


Lyrisk, uppspelt och med en tår i ögat är det jag sitter med mina barn och lyssnar till Ariana Grandes vackra stämma då hon återupplivar temasången till Törnrosa i en ny, fin tolkning. Vi har precis sett klart Maleficent, en av Disneys bästa filmer någonsin (ej i tävlan med de tecknade filmerna) och vi är som frälsta små barn. Barnen är ju alltid “som barn” men vi vuxna rör oss nånstans där i trakterna vi också och speciellt jag, nyförälskad i en sagofigur och trollbunden av den berättelse jag just fått uppleva. Det är fint. Verkligen minnesvärt.

Maleficent BlurayKanske beror mitt fåniga leende på att jag för första gången fått se vad som verkligen är orsaken till att det finns onda personer i Disneys sagovärld. Det är inte första gången förresten men det är den allra första där det faktiskt handlar om den “onda” och inte en blond prinsessa eller valfri annan modernare variant. Maleficent tar oss med på en resa i en värld som inte alltid var mörk men som blev det på grund av maktgirighet och ett bittert svek som också gör filmens allra dramatiska punkt. Att Maleficent lade en förbannelse över Törnrosa (vilket du väl vet att hon gjorde redan) känns efter det helt naturligt även om det är väldigt elakt.

Alla de välkända tecknade figurerna finns med i den här mörka och väldigt lyckade omarbetningen från andra sidan. De tre populära feérna som här inte är fullt lika klantiga och humoristiskt lagda har blivit digitaliserade och även om det är ett utmärkt hantverk och de spelas övertygande av Lesley Manville, Imelda Stauton och självaste Juno Temple(!) så måste jag erkänna att de blir den stora besvikelsen rent karaktärsmässigt. Törnrosa är perfekt rollsatt med Elle Fanning som faktiskt ser ung ut (vilket hon inte gör som tecknad figur) och övertygar genom att ha en stark personlighet. Tillsammans med Angelina Jolie gör hon sig perfekt och hon är inte den enda som ställer sig med rak rygg bredvid den långa häxan som man bara måste älska. Kungen i riket, här mycket råare och girigare än i originalet (även om han var dekadent där också) spelas av Sharlto Copley och vem han är har jag inte så bra koll på men att han passar in som nemesis till Törnrosa är det inget tal om. I en mindre roll som Maleficents kråka, spion och närmste man (han kan transformera sig) ses också Sam Riley i sin bästa roll sen Control (2007).

Filmen byggs upp lite grann som en Tingeling-film där Maleficent lever lycklig tills hon en dag möter och försälskar sig i en mörk främling, den unge pojken som senare ska bli hennes värste fiende. De njuter av en kort tid tillsammans men separeras då han är en människa och hon en fé och deras världar har aldrig gått väl ihop, mest på grund av människorna. De skiljs åt under en lång tid och när de möts nästa gång är det minst sagt bitterljuvt. Maleficent blir av med det hon värderar mest medan pojken, nu en man, ärver kungakronan som belöning för sin stöld. Hämnden blir det som väver samman Maleficent med den klassiska handlingen i Törnrosa men för alla del, förvänta dig inga likheter då det här är en mycket bättre, mer detaljerad, intressantare, fylligare och snyggare saga. Maleficent slår de generiska prinsess-sagorna på fingrarna så hårt att man kan höra det från rymden och det var precis vad jag hoppats på.

Att vi får ett helt annorlunda perspektiv att lägga till Disneys universum är bara grädden på moset när det kommer till Maleficent. Moset består av allt från vackra kostymer, och då speciellt huvudrollsinnehavarens otroliga uppenbarelse klädmässigt, magnifika miljöer, strider som nästan är i klass med Sagan om Ringen, mängder av fantasifulla varelser och flera tårkrävande personliga öden. Det är en film som har allt och som går att se med hela familjen (kanske de yngsta behöver en kram ett par gånger, liten varning där) för att man som min familj efteråt tillsammans kan sitta och njuta av det som precis visats.

Blurayproduktionen måste jag nämna trots att jag inte brukar lägga mycket vikt vid det i mina texter. Den här är riktigt fin. 7.1 ljud och enormt härliga färger gör upplevelsen så mycket bättre. För mig som gärna fördjupar mig i det jag gillar (vem gör inte det?) så finns det ett bra utbud av extramaterial där det istället för trailers och musikvideos handlar om byggandet av världen, karaktärerna och handlingen. Matnyttigt och trevligt, väl värt en bluray över DVD här.

Det var ett tag sedan jag såg Maleficent nu och min recension har dröjt av personliga skäl men känslan av filmen finns fortfarande kvar, nu ett par veckor efteråt. Det händer inte ofta och bland den uppsjö av Disneys och andras familjefilmer så är det här den allra bästa, den mest innovativa och den som jag kommer att kunna se om och om igen utan att någonsin tröttna. Har du mot förmodan inte sett Maleficent än så måste du göra det, hittills den bästa filmen jag sett i år – och jag tittar på väldigt mycket film.

Owen Wilson & Zach Galifianakis

Vänner, familj och marijuana.


En av manusförfattarna till de vitsigt mörka tv-serierna The Sopranos och Mad Men har tagit sig an filmformatet i Are You Here, en märklig film som det är svårt att omfamna helt. Men som ändå har den där glimten i ögat och främst två ess i rockärmarna i Owen Wilson och Zach Galifianakis.

Are You Here BlurayDe spelar barndomsvännerna Steve, en kändismetereolog med förkärlek till sexiga kvinnor och Ben, raka motsatsen, en manodepressiv haschodlare som bor i ett skjul. De är på väg mot staden där de växte upp eftersom Bens far nyligen dött och efterlämnat sig ett ordentligt arv. Precis i tid till begravningen (efter ett par mindre äventyr) möts de av Bens syster Terrys kalla blick och lika kalla hand. Kall då hon redan har planerat för allt som ska göras med faderns arv och då varken gjort plats för Ben, eller deras unga styvmor Bonnie (Laura Ramsey).

När det visar sig att Terry förhastat sig och förmögenheten går till Ben så tvingas familjen återigen träffas dagligen. Och med Bens trasiga mentala tillstånd blir således varje dag ett nytt äventyr. Med stöd från Bonnie och Steve måste han skärpa till sig för att inte förlora allt – allt som han ju egentligen inte ville ha… Han ville ju bara ta det lugnt och hålla sig lite sådär lagomt hög.

Vad Matthew Weiner försöker berätta eller åstadkomma med Are You Here är för mig ett mindre mysterium om jag ska vara helt ärlig. Det är lite grann som en lightversion av Osage: August County med komedistjärnor i roller som är mer dramatiskt lagda än roliga. Mixen av humor och tyngd i manuset är ojämn och filmen lider av att jag alltid förväntar mig humoristiska händelser som aldrig blir av. Wilson, Galifianakis och Poehler visar dock att de kan mer än de larvigheter som de gjort sig berömda för och i besvikelsen över den uteblivna humorn så lär jag mig att uppskatta deras roller även om jag aldrig knyter an. På sidan av de tre stjärnorna står Laura Ramsey och trots att hennes roll blir betydande så är hon mest en funktion för att manuset inte ska kunna krossas som ett tappat vinglas mot ett stengolv.

Are You Here är en ambivalent film som inte tar tillvara på varken det roliga eller dramatiska seriöst nog. Castingen av komiker blir obalanserad och handlingen förs fram långsamt och utan höga toppar som håller mig intresserad. Det är talang på tomgång och skulden ligger hos regissören Wiener som inte klarar av att pussla ihop berättelsen på ett förförande sätt och den största händelsen i Are You Here är när jag för första gången ser Galifianakis utan sitt karaktäristiska skägg vilket är en omvälvande upplevelse. (Han ser verkligen helt annorlunda ut, det är nästan lite läskigt.) Tyvärr är det, det enda som tar mig med storm i en film som ändå spelas bra, har en intressant vardaglig handling men som inte håller stilen på grund av att den ständigt puttrar på fyrans växel i 30 kilometer i timmen.

Det går sakta framåt men det är ordentligt skakigt och med alla talang som fanns tillhanda är det inte acceptabelt.

The Counselor

En moralsaga mitt bland glamourösa kriminella.


Skaparen av en lång lista älskade filmer som Gladiator, Blade Runner, Legend och Alien (bara för att nämna ett fåtal) tappar bort sig i den undre världens mer glamourösa rum. Följ storstjärnor som Javier Bardem, Michael Fassbender, Cameron Diaz och Brad Pitt i en moralsaga som främst blir sevärd för att den är så stjärnspäckad, istället för att förlita sig på en vettig handling eller på att stjärnornas karaktärer skulle vara intressanta.

The Counselor blurayRidley Scott har regisserat massvis av filmer och frågan som kommer upp när jag tittar på The Counselor är om han inte tar det lite väl mycket på rutin nu. I en film där en pengahungrig advokat (Michael Fassbender) bestämmer sig för att chansa på en skakig deal med ett par klienter från den undre världen, den ene Javier Bardem som den kriminella världens främsta medelålderskrisare och den andre en åldrande Brad Pitt som en mystisk, raljerande främling i cowboyhatt. Tillsammans blir de offer för en rad olyckligt slumpmässiga händelser och istället för att tjäna storkovan på sin utstuderade plan hamnar de på djupt vatten i den kriminella världens hajtank. Fokus ligger på advokaten och konsekvenserna av hans äventyrliga företagande med sensmoralen att “har man gett sig in i leken, får man leken tåla”.

En driven moralsaga och kampen om att synas mest mellan stjärnorna är The Counselor’s två huvudsakliga för- och nackdelar. En film som lika mycket har ett starkt och smart, annorlunda manus som den haltar på grund av att fel personer har hamnat i fel roller. Ta Javier Bardem till exempel, han spelar en flådig player-brottsling som lever loppan i sin mansion tillsammans med trofé-flickvännen Malinka (Cameron Diaz). Bardems karaktär liknar mer Glenn Quagmire från Family Guy än en kriminell som kommit upp sig i världen och det är svårt att ta honom på allvar överhuvudtaget. Och vore inte det nog så finns ju Brad Pitts roll, en Texas-inspirerad cowboy med boots, hatt och hela köret som nonstop sitter och levererar slitna floskler för den ende moderate karaktären och tack-och-lov huvudrollen, Michael Fassbender som “The Counselor” (som inte har något annat namn). Han är en klar blick i ett LSD-rus, där alla andra verkar helt tokiga.

Eftersom The Counselor är regisserad av Ridley Scott som ju har rutin och kunskap kring det här med att skapa film så håller filmen, trots att det ligger en dimma av parodi över den, en tillräckligt hög standard för att det ska vara intressant att titta. Karaktärernas överdrivna sätt stjäl inte showen och med hjälp av Scotts regi, stil och berättande så är det ändå en tillräckligt bra film för att jag ska se klart hela. Vanligtvis så ser man ju en hel Ridley Scott-film utan att tänka nämnvärt på det men i The Counselor är det inte helt säkert, med tanke på att den är allt för flådig och ofta trampar vatten i framförandet. Den har ett punkterande berättande där det är väldigt svårt att förutse vad som kommer ske till skillnad från det normala ABC-berättandet med tydliga partitioner för en inledning, mitt och ett avslut. The Counselor håller sig i inledningsfasen (A) av handlingen hela speltiden och hade det inte varit för Cormac McCarthys intelligenta manus och Ridley Scotts vida erfarenhet så hade det här varit en riktigt tråkig film.

Fassbender är den stora räddningen och den som håller liv i mitt engagemang tillsammans med Scotts talang och ett bra manus. Hade det inte varit för att varenda person i filmen varit så komiskt överdrivna så kunde det här ha varit en av årets tätaste thrillers. Istället så blir det en uppvisning likt en freakshow där stjärnorna slåss om uppmärksamhet och gör en stadig thriller till något relativt mediokert.

Seth Rogen & Rose Byrne

Seth Rogen börjar likna Adam Sandler.


Komiker som inte förnyar sig riskerar att gå ett pinsamt slut till mötes. Direkt kommer jag att tänka på Adam Sandler som efter många lyckade år och filmer fortsatte köra på, medan hans publik började leta efter något nytt, något roligare. Seth Rogen verkar nu ha fastnat i samma mönster och trots att han länge varit en av mina favoriter bland vår tids larviga filmkomiker så hittar jag inte mycket att tycka om honom för i Bad Neighbours. Antingen är det här första spiken i Rogens kista eller, förhoppningsvis, en väckarklocka som får honom att hitta på något nytt.

Bad Neigbours BDBad Neighbours handlar om förortsparet Mac och Kelly Radner (Seth Rogen och Rose Byrne) vars idylliska tillvaro snabbt förvandlas till helvetet på jorden när deras nya grannar, en studentförening, flyttat in. Det hade inte varit några problem om studenterna hade varit skötsamma, duktiga ungdomar – men de är såklart raka motsatsen. Mac & Kelly försöker närma sig de nya grannarna med stil och finess men eftersom de saknar båda delar så blir stämningen minst sagt dålig. En utdragen och överdriven grannfejd inleds i villaförorten och när dimman lägger sig över slagfältet kan bara en granne stå segrandes. Om det nu finns någon vinnare när det kommer till att bråka med sina grannar?

På ena tomten har vi Seth Rogen och Rose Byrn i Lag Förortsfamilj och på den andra leds en mindre arme av festsugna ungdomar av Teddy & Pete. (Zac Efron & Dave Franco) I deras strid om makten i kvarteret går det att hitta ett par moralsagor inbakade i det som Andrew J. Cohen mest har fokuserat på i sitt manus. Alltså att få fram en typisk Seth Rogen-karaktär som alltid dragit publik och till del skriva in så mycket hyss och hyllningar till 80-talets collegefilmer som möjligt.

Hade jag varit någonstans mellan femton och tjugofem år så hade jag förmodligen uppskattat Bad Neighbours mycket mer än jag gör idag och det är nog lika mycket mitt fel att jag tröttnat på såna här komedier som det faktum att de nästan varit identiska nu sen mitten på 2000-talet. Bad Neighbours erbjuder komiskt sett ingenting som jag inte sett förut och moralsagorna är mediokra, förutsägbara och tvetydiga.

Zac Efron och Dave Franco, som vanligtvis inte tilltalar mig visar dock att de har det som krävs för att göra en liten förändring i den här mallade genren. Båda är riktigt bra och håll speciellt ögonen öppna efter Francos imitation av Robert DeNiro från Familjen är Värst. Den är fenomenal och för en stund där, när han gjorde den, så glömde jag hur trist resterande delar av den här filmen är. Roligt också med biroller av Christopher Mintz-Plasse (McLovin’ i Superbad) och ett uppskattat gästinhopp av The Lonely Island!

På det stora hela hittas inget nytt under solen men har du till skillnad från mig inte hunnit tröttna på den här återvinningen av koncept och karaktärer så kommer du säkerligen att fastna för Bad Neighbours. Det är inte en dålig film men den är inte tillräckligt utmärkande bra heller.