Det finns mellan 30 – 40 000 illegala vapen i Sverige.


Det är bra många det, i ett så litet land. I 7X får redovisat vad ett sådant vapen kan ställa till med. Sju ungdomar, ett vapen, sju kulor, i en risig stadsdel någonstans i Sverige.

Högkontrasterad ungdomsfilm som tar med oss in i en värld full av problem, hat och misär. Sverige porträtteras som våldets och mobbingens Mecka i många filmer idag, jag vill för allt i världen tro att det inte går till såhär. Det måste ju finnas någon som är lycklig och har det bra också. Antingen mobbar man eller så blir man mobbad? Är det verkligheten eller är det bara så att det är enkelt att göra filmer som sår ett frö av hat mot vuxna hos ungdomar?

I 7X följer vi en grupp ungdomar som oberoende av varandra hamnat i varsin situation som är lik varandras. Två vänner varav den ena somnar till ljudet av en misshandlande pappa, den andra osäker i sin identitet och förföljd av en spritlangande äckelgubbe. I samma kvarter bor den unge Edvin som nyss flyttat till området, han har snälla föräldrar men passar inte in i bandylaget och har fått mobbaren Sonny efter sig. Ytterligare två vänner, två killar som gör allt för att vara tuffa, den ene en typisk alfahanne med fattiga föräldrar, som har ångest över att inte äga. Han är avundsjuk och visar det genom våld och ytterligheter. Hans lillasyster fungerar inte i skolans gruppbildade sammanhang och tyr sig därför till honom med avvisningar som enda resultat. De lever i en egen värld utan mycket inblandning från vuxna, de är borttappade och vilsna, maktlösa. Tills den dag då en pistol dyker upp och precis som på film är det den som står bakom och inte framför mynningen som bestämmer.

För inte så länge sedan tittade jag på Babak Najafi’s ”Sebbe”. Också en film som behandlar utanförskapet för unga. Sebbe är i ungefär samma ålder som de här killarna och tjejerna och 7X skulle kunna ha varit en uppföljare på Najafis film då den i mångt och mycket liknar den. Med klumpen i magen från Sebbe i minnet kände jag mig tvingad att trycka i den här filmen i spelaren, utan någon större lust att se den. Ibland känns det som om att det räcker med historier om hur illa barn far, hur dåligt alla mår i tonåren. Men jag ville ändå se 7X. Den har fått goda recensioner och visst är den väl värd dessa.

Med en något improviserad filmstil och en hög kontrast på bilden mot en gråfärgad nästan grön ton utspelar sig en tid i ungdomarnas liv. Det är hektiskt och stressigt, konstant upptrissat och känns livsfarligt till stora delar. Dessa barn, om de existerar (vilket de ju såklart gör, någonstans i en lägenhet i varje stad) måste få hjälp. Men istället för hjälp får de ta sina liv i sina egna händer och sköta sina egna problem bäst det går. Något som är lättare sagt än gjort. Vi som vuxit upp har antingen förträngt eller klarat oss undan den mentalitet som finns hos ungdomar idag och de här filmerna som kommer nu är väldigt nyttiga för att öka förståelsen för de värst utsatta barnen i vårt land.

Den oönskade lösningen på problemen här gestaltas av ett stycke metall avsett för att antingen skada eller döda genom att sikta och trycka av. När pistolen hittas så förändras filmens inriktning från det underlägsna dokumenterandet av barnen till en drivande kraft för förändring. En laddad pistol ger den som håller i den makt och alla dessa barn får möjligheten att stå bakom avtryckaren – med varierande resultat.

Jag känner mig trött efter att ha sett 7X. En omvälvande film som verkligen tar till vara på varje sekund för att slå tittaren i magen, skapa en klump i halsen och få oss att oroa oss för våra egna barn. Det är en kamp i varje scen, det händer sällan något positivt och med den väldigt effektfulla filmtekniken och bilden blir 7X snäppet vassare än vad jag tidigare sett. Jag påminns även om Kidulthood när jag tittar här, trots att de inte riktigt liknar varandra så går det att dra paralleller. Samma åldersgrupper, samma sorts problem men där i England.

Bra skådespel, starka roller, starkt manus, spännande utfört, nyskapande och gripande. 7X är en film som verkligen lyckas få med tittaren på allt, jag är hänförd av tempot och hela filmen i sig. En mycket bra svensk film av Emil Jonsvik som om jag inte gissar fel kommer förgylla den svenska filmkulturen även i framtiden.

INGA KOMMENTARER