30 Grader i F...

30 Grader i Februari – Säsong 1

30 grader i februari

Fantastiskt berättat om moderna utvandrare!


Att Thailand har blivit landet man ska resa till är knappast någon nyhet, familjer, nygifta, kärlekssökande och sexturister åker från världens alla hörn för att få en smak av Phuket med mera. Fördomarna om turismen till Thailand är lika många som de goda historierna om den nyfunna äkta kärleken, den ömsesidiga relationen och om smultronställen utanför de mest turistfrekventa platserna och jag misstänker att allting stämmer, både de positivt och negativt klingande upplevelserna. Thailand är ett nytt kanarieöarna där du kan åka ner två veckor och käka köttbullar och umgås med svenskar enbart om du vill – men även ett exotiskt resmål som erbjuder oändligt många möjligheter för den äventyrslystne.

I 30 grader i Februari vars första säsong löper på tio avsnitt och aldrig riktigt släpper taget om dig får vi följa två familjer och en familj i sin linda när de moderna utvandrarna från Sverige till just Thailand, det är de som lessnat på snön, jobben, stressen, jantelagen och därför satsar allt på ett kort och byter ut sina liv mot något som de hoppas ska vara bättre. Men sällan får man någonting gratis här i livet och de blir tvungna att kämpa hårt för sina drömmars mål.

Till att börja med så har vi: Kajsa (Maria Lundqvist) som är en arbetsnarkoman som ligger på gränsen till sin andra stroke. I hopp om bättre hälsa och familjefrid köper hon bungalowbyn Happiness där familjen en gång varit som lyckligast. Hennes två döttrar Wilda och Joy (Viola Weidemann och Hanna Ardéhn) följer glatt med i planeringen eftersom de suktar efter den mamma som försvunnit i sitt arbete sen en längre tid nu. Drömmarna om lugn och frihet visar sig dock svårfångade, när en ny konkurrerande granne i en gammal bekant (Chan spelad av Thomas Chaahing) bygger en egen resort alldeles bredvid. Pressen ökar och situationen ser ut att bli långt ifrån hälsosam för familjen på tre som ju bara ville koppla av.

På ett all-inclusive-hotell i centrala Phuket, inte långt ifrån Happiness, så checkar Majlis in med sin man Bengt. Hon är en hunsad kvinna som gått tillbaka till ett förlorat förhållande för att undvika ensamheten och på det sättet hamnat i en sjuksköterskeroll till Bengt (Kjell Bergqvist) som inte på något sätt är en sympatisk eller älskvärd man. Väl i Thailand så börjar Majlis’s dystra livsval utmanas rejält och som ett barn på en blommande äng finner hon nya saker att vila sina ögon på hela tiden. Samtidigt som Bengt motarbetar henne till det yttersta. Försjunken i bitterhet, ilskan och sin rullstol, försöker han bränna den metaforiska ängen som Majlis dansar runt på för att minimera sina egna förluster. Bådas liv kommer att förändras på en bråkdels sekund för att förvandlas från en patetisk berättelse som först retade upp mig ordentligt – till en av seriens mest spännande och intrigfyllda.

Den tredje och mest intressanta berättelsen för många av oss som inte varit till Thailand och upplevt ”Walking street” med mera är den om Glenn. En göteborgare som i allra högsta grad ledsnat på ensamheten och sitt skitjobb som bergvärmeinstallatör. Han behöver någon att hålla i om nätterna och någon att prata med på dagarna. Berättelsen om Glenn sträcker sig tillbaka långt i tiden precis som de andras, men på något vis är det den här mannen spelad av Kjell Wilhelmsen som vinner mina största sympatier. Egentligen är han något av en absurditet med ett växelvist hjältemodigt beteende när allt verkar gå bra, för att i nästa minut anta rollen som den gris han alltid fått höra att han är. Ett ansikte och en röst till fördomarna och ofta sanningarna som florerar kring den svensk-thailändska kärleken som tycks blomma överallt. Säkerligen ett känsligt ämne för många, inte för mig – folk får göra vad dom vill så länge det är på schyssta villkor…

Eftersom serien utspelar sig uteslutande i varma Thailand förutom ett minibesök i Burma så finns det självklart med både svenskar som är fast boende i landet och inhemska talanger. Två av de starkaste bland dessa är Oh (Doungjai ”Phiao” Hiransri) som blir en beskyddare till den sökande Göteborgaren samt en annan sökande man, eller pojke rättare sagt vid namn Pong (Sanong ”Love” Sudla) som tillsammans med Kajsas dotter Joy ställs inför svåra val gällande familjen eller kärleken. Sist men inte minst (och jag har säkert glömt någon) så finns kvinnan som petar pinnar i hjulen i serien (Främst för Majlis) som heter Sara och spelas av Rebecca Hemse. Hennes roll blir väldigt viktig för serien och hon gör, precis som resterande skådespelare en väldigt stabil insats. Torkel Peterson syns även han till, som en antagonist som förhöjer ytterligare kring berättelsen om Glenn.

Tre parallellt berättade historier som har innehåller mängder av detaljerad information och bakgrundshistoria. Det tar ett par avsnitt att hinna lära känna alla som figurerar i 30 Grader i Februari, men när man väl gjort det och valt sina favoriter och motsatser så är det väldigt svårt att slita sig från tv’n. Avsnitten räcker i nästan tio timmar och jag tittade faktiskt på allihopa med bara en paus. Alla avsnitten är av hög kvalité och bara med misstag som är förlåtliga. Hårslingor i ansikten som teleporteras fram och tillbaka när kameran byter vinkel och sådana småsaker, klantigt är det men sällan avgörande för hur bra någonting är på det stora hela, speciellt när det gäller tio timmars speltid.

Serien innehåller allt som kan tänkas behövas från en engagerande produktion och mäter in sig som både längre och bredare än de flesta andra svenska serier jag sett. Smått tabubelagda ämnen blandat med typiska kärlekshistorier, förlorade förflutna och lovande framtidsutsikter. Eftersom rollbesättningen också den är väldigt bred från 7 till 60 år (uppskattningsvis) så finns det även någon för alla åldrar att relatera till. Spänningen ökar gradvis och avsnitten blir aldrig långtråkiga, eftersom det är tre berättelser som löper samtidigt så undviks transportsträckor och dötid väldigt effektivt genom att bara låta saker och ting rulla på i två medan den tredje har något att säga.

Skulle det vara något som jag inte riktigt håller med om i serien så är det hur serien tycks komprimeras lite väl mycket mot slutet. Det mesta försöks vävas ihop och tanken om ett sammanhållande gemensamt drabbande och väldigt kritiskt avslut blir lite som en till tårta balanserandes på födelsedagsljusen till den första tårtan, kaka på kaka-säger man väl. Det blir lite väl mycket otur hos personerna jag följt för att jag ska svälja det utan en viss bitter eftersmak. Jag satt dock ändå kvar med spänd förväntan för att få reda på hur det skulle sluta. Säsong 2 (om det blir någon) är ju lika given att ses som den här är, helt klart en av de bästa svenska serier som producerats på ett bra tag. Omväxlande, rolig, ledsam, engagerande och väldigt lärorik för dem som skapat sig en bild av Thailand utan att själva varit där – för att inte nämna den direkta och säkra insynen till alla vackra omgivningar och närheten till kulturen som finns att finna i Thailand. Det är ju inte svårt att förstå varför landet är en otroligt populär turistdestination.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)