22 Jump Street

Schmidt & Jenko gör det igen.


Att göra en uppföljare är alltid ett knepigt företag och 22 Jump Street är ett lysande exempel. Det är en film som går från det roliga, nytänkande i 21 Jump Street till att vara lite för styltigt, upprepande och även om det ibland är väldigt rolig, sällan på ett nyskapande sätt.

DVDI 22 återbekantar vi oss med poliserna Schmidt (Jonah Hill) och Jenko (Channing Tatum) som än en gång ska gå undercover i skolmiljö bland unga tjejer och testosteronstinna killar, då en ny drog (WhyPhy, “Work Hard, Party Hard”) lanserats och måste stoppas innan den når ut till en större publik. Schmidt och Jenko är uppspelta som ett par barn, inte så mycket för det spännande uppdraget, men desto mer för att ska få uppleva lite äkta collegetid.

Skoltiden visar sig dock vara en prövning och när Jenko tappar bort sig i att spela amerikansk fotboll och hänga i de coolaste studenthusen så är det upp till Schmidt, som knytit an till konstnärerna på campus, att försöka lösa fallet.

22 Jump Street testar vänskapen mellan de två kollegorna och presenterar på så sätt ingenting nytt till bromancesvängen. Killarna är glada och spexiga, stöter på problem, driver isär och måste hitta tillbaks till varandra. Formeln känns igen från hundratals tidigare liknande filmer. Det stora nöjet blir istället att se Jonah Hill och Channing Tatum larva sig och göra bort sig, likt i hundratals tidigare liknande filmer. Det enda ovanliga är att det i manuset skrivits in massvis av dialog som betonar att det här är en uppföljare och att det kommer vara ungefär likadant som den första filmen. Ibland diskuteras det som om det vore ett produktionsmöte och det tar mig på sängen lite, roligt första gången, andra och tredje, inte så mycket.

Lyckligtvis tar Jonah Hill täten för att få igång 22 Jump Street och får en uppsjö av möjligheter att både visa sig avig i sociala situationer och mindre begåvad när det kommer till fysiska aktiviteter. Något han ju som bekant är duktig på. Han bjuder på sig själv i varje scen och Tatum hamnar med detsamma i skuggan, till mitt stora behag. Det är Jonah Hills film och hans utspel utmanas egentligen bara av Peter Stormare som dyker upp ett par gånger för att hålla tidernas tristaste polisutredning i alla fall halvt levande. Stormare levererar också en av de bästa “famous last lines” jag hört i hela mitt liv, bara den gör 22 Jump Street till något sevärt, men det kanske finns på Youtube också? I såna fall, välj Youtube.

För 22 Jump Street är sämre på nästan varje punkt jämfört med dess föregångare. Gillade man den så kommer man på många sätt att gilla den här också även om man riskerar att bli uttråkad. En motsvarighet till den humoristiska biljakten i ettan finns med, (se bild ovan), likaså humorn, cameos av roller från den första filmen (Dave Franco, Rob Riggle) vars otänkta funktion blir att visa hur torra de karaktärerna som faktiskt finns med i uppföljaren är samt Ice Cube, argare än någonsin och den här gången med en väldigt personlig vendetta att avsluta. Som faktiskt nu när jag tänker efter bjuder upp till en väldigt underhållande middagsscen där ingenting hålls propert.

Så i stort sett samma film fast sämre med mindre originalitet och mindre roligheter. Det allra sämsta är att den manusförfattande trion Bacall, Uziel & Rothman helt glömt att skriva in tillräckligt mycket innehåll för att hålla polisutredningen intressant. Det gör att 22 Jump Street blir en collegefilm där det ibland leks lite kurragömma, för att motivera varför Jenko & Smith placerats i just den här miljön. De egentliga motiven till college-miljön som jag kan tänka mig är att det finns unga kvinnor där och att allt som har med college att göra på film, slutligen leder till Spring Break. (Med andra ord, lättklädda unga kvinnor.)

Men jag är inte bitter så 22 Jump Street får 2.5 stjärnor för det är en underhållande film även om den är i dummaste laget. Delvis beror det betyget också på en välfylld extramaterialsavdelning på DVD’n som är ännu fetare på blurayen. (Det står på DVD’n att den är mycket bättre.) Kommentarspår, borttagna scener, dialoger och en featurette om regissörerna Phil Lord och Christopher Miller är helt ok, men som sagt, inte lika fint som på BD. Som det ska vara kanske.