100th Street Haunting

En till film från upphittat-lådan.


Richard Speck var blott 24 år när han bröt sig in och mördade åtta sjuksköterskor på East 100th Street, Jeffrey Manor i Chicago. Hans metodik var kallblodig och bara en av de boende på adressen överlevde för att få se ytterligare en gryning. Speck, som senare greps och blev känd som “The Birdman” (eftersom han höll tamfåglar) avled i fängelset vid 49 års ålder. Men myten kring hans dåd och intresset från de morbidt lagda skulle inte dö med honom.

För under 2010, 44 år efter den avskyvärda mordnatten så beger sig ett ungt team av spökjägare/filmare för att undersöka och dokumentera kring byggnaden och möjligheten kring Richard Specks arv till eftervärlden. Deras förhoppningar var att få kontakt med Speck’s osaliga ande, en förhoppning som skulle införlivas och det med råge, när skuggorna i mörkret inte bara fylldes av damm och gammalt bråte – utan även något väldigt ondsint, obarmhärtigt och blodtörstigt. 2012 släpptes materialet som filmats med tillstånd av “ansvariga” och nu finns möjligheten för oss som inte vågar oss på egna urban-exploration-expeditioner att ta del av vad som hände den där andra ödesdrigra natten på 100th Street. En plats man bara besöker en gång…

100th Street Haunting är en typisk arvinge till Blair Witch Project i skräcksubgenren lost-and-found där autenticitet och dokumentärt inspelat material fungerar som berättandet och morden av alla inblandade är själva handlingen. Meningen är att det ska vara “på riktigt”, ett säljargument som inte fungerat sen 1999. De flesta av oss vet precis vad vi kan förvänta oss, först är det mycket smyga omkring, alltid i mörker med bara ficklampor som ljuskälla, det går lite falska alarm och ett upphaussande av situationen med tillhörande bortförklaringar av allt som kan tänkas vara värdefulla varningssignaler. Sen börjar slakten av medverkande och det är väl här som de största variationerna skapas, där 100th Street Haunting ställer sig väldigt stark med båda fötterna i gore-träsket erbjudande väldigt grafiska bilder och bland annat en våldtäktsscen av väldigt annorlunda sort.

Skrämseleffekterna består av långsamma scener med mycket diskussioner och skrik, stegrande effektljud och en eskalerande känsla av fara kring huvudpersonerna. 100th Street Haunting lyckas öka min puls ett fåtal gånger men misslyckas leverera chock eller ens överraskningar vid något tillfälle, lite för mycket tomgångskörning och repetetivt uppbyggande utan avslut gör filmen en otjänst och jag hade hoppats på ett mer effektivt användande av både den fantastiskt läskiga miljön (en riktigt nedgången, stor byggnad) och det faktum att det faktiskt pågår någonting väldigt obehagligt på plats. Chockverkan i bilderna som bemästras i REC, uppfanns i Blair Witch Project och togs till sin spets med skrämselchocker i Grave Encounters verkar ha tappats bort i klippningen av 100th Street Haunting, där det byggs och byggs men aldrig riktigt exploderar.

Gillar du den här typen av film så tycker jag att den kan vara värd att spendera tid på trots att det inte är den bästa av sitt slag. Det är för mycket snack och för lite verkstad, många frågetecken dyker upp och besvaras aldrig med något annat än att du får anta att det finns gott om idioter som hellre filmar än flyr. Att det är baserat på en verklig händelse, ja Richard Speck mördade kvinnorna och kallades Bird-man, spelar inte någon större roll förutom för utfyllnaden under utforskningar av huset och motiv för vissa verkligen exploativa scener, i övrigt fyller det ingen funktion eller ger ökad trovärdighet. I grund och botten så är det en film där ni kan slå vad om vilka som överlever och i vilken ordning de andra dör…

INGA KOMMENTARER